Inger, kyrkoherde emeritus, arbetar nu i Hebron.
Hon har lång erfarenhet som fredsarbetare i det heliga landet. Hon har tidigare varit SKR:s följeslagare i Hebron och i Betlehem. Varit volontär på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem.
Mer om Hebron ”
Efter Israels ockupation 1967 flyttade små grupper av militanta judiska bosättare in i staden, skyddade av Israels krigsmakt. Till följd av säkerhetszoner kring bosättarnas hus och bosättarnas speciella vägar har många invånare tvingats bort från staden centrum. Den handel och det hantverk som för blomstrade i centrum, ligger nere. Israels arme blundar ofta för det våld och de trakasserier, som de judiska bosättarna utsätter den palestinska befolkningen för, men ingriper ibland” ur
Ur Wikipedia
RAPPORT FRÅN HEBRON 1. 11 september 2010
Ramadan är slut och det firas med stor fest under dagarna tre. Eid al Fitr. Första dagen är alla affärer stängda och dagen tillbringas med familjen. De andra dagarna är fortfarande de flesta affärer stängda och man gör visit hos mostrar, morbröder osv. Släkten är mycket viktig i den här kulturen.
Jag har nu varit i Hebron lite mer än en vecka och försökt sätta mig in i rutinerna, om det finns några? Vårt team här nere består just nu av sex personer plus teamet på tre personer från byn At Tuwani.
Vi hyr tre lägenheter i ett gammalt hus i hjärtat av Old City, som är ockuperat och styrs från Israel.
Här hörs ständigt kackel från höns och tupparnas galande, även om vi bor en trappa upp. På kvällarna börjar hundarna skälla, ibland som om de vore galna. Minareterna runt omkring sänder ut sina bönerop, under Ramadan startade de klockan fyra, vilket man inte kunde undgå att höra.
Runt omkring oss har vi militärförläggning med soldater, som ska skydda de bosättare som slagit sig ner här och ockuperat några hus med regeringens goda minne. Bosättarna här är de mest fanatiska och våldsbenägna på hela Västbanken. De anser att de har fått landet av Gud och att de har rätt att köra bort palestinierna från deras hem. Vart – är inte deras business?
Samma vecka som jag reste ner dödades fyra bosättare någonstans söder om Hebron, vilket har betytt att de illegala bosättarna runt Hebron hämnas på sina palestinska grannar. De försökte köra bort en bonde från hans hus med stenkastning och okvädingsord, samt brände ner skörden på hans åker. Hos en annan palestinier bröt de sig in i vindruveodlingen, skar ner klasar med druvor, som de sedan kastade på marken och trampade sönder. Vid samma by, Bweireh, som ligger intill bosättningen Harsina, brukar de skrämma barnen på sin väg till skolan.
Lite längre ner längs stora vägen ligger Baqaá Valley. En grönskande dal, full av frukter och grönt.
Förra veckan kom militären och ockuperade ett hus, körde in familjen i ett rum medan de genomsökte huset och tog sedan över taket och en mellanvåning.
I byn bor också Atta och hans familj. De är grannar till det ockuperade huset och har under ett antal år hemsökts av militär och bosättare. Marken har konfiskerats, ca 52 dunum (ar) har tagits ifrån dem.
Runt huset har de nu tillgång till sju meter på baksidan, 10 meter på två sidor och 25 meter där man har sin entré. I torsdags fick de nytt besök av militären, under tre timmar gick de runt och ritade, samt mätte upp en karta över huset. Atta fick inte veta varför de gjorde detta eller för vilket ändamål, däremot blev han kallad till Civila administrationen för att besvara frågor.
På andra sidan stora vägen bor hans tre bröder och mamma i en grönskande oas. Harsina är deras närmsta grannar och bröderna har blivit bestulna på stora mängder mark, samtidigt kommer bosättarna och river ner deras odlingar. Familjerna har bott där i många generationer och de visade de grottor vilka de bodde i fram till modern tid. Där fanns enorma fikonträd, ett stort valnötsträd och mängder av annan växtlighet. Den ena brodern ville ha så mycket blommor som möjligt runt huset.
Dessa båda byar står vi i ständig kontakt med och brukar sova där över natten när det är oroligt.
I morgon börjar skolorna här och då finns vi närvarande runt check-pointar och skolor, när de börjar och när de slutar. Vi finns också vid Bweireh – allt för att skydda barnen. När vi kom ut på morgonen fick vi veta att Old City var stängt pga. judisk helgdag. Så barnen och vi själva fick gå hem.
Vi gör också flera rundor om dagen runt Old City och Moskén för att visa vår närvaro, enligt önskemål från administrationen i Hebron. Vi blir väldigt ofta inviterade in till de olika affärerna för att dricka the eller kaffe. En annan viktig uppgift är att ta emot grupper, som kommer till Hebron på besök. De får information om situationen och kan från vårt tak få en vy över hela det konfliktfyllda området.
Samtidigt dyker det upp besökare, telefonerna ringer, det händer saker för jämnan, vilket gör att det är en väldigt stressig situation här nere på CPT. Min tredje dag här nere, kände jag mig alldeles konfys av alla aktiviteter, all information – kunde för mitt liv inte komma ihåg vad jag gjorde dagen innan. Blev också magsjuk, förmodligen inte av något som jag hade ätit, utan för att jag inte tagit mina piller mot laktosintolerans.
Våra dagar har börjat 8.30, då vi turas om att hålla morgonbön. Vi går igenom dagens agenda och planerar våra olika aktiviteter. Från i morgon ska vi vara vid skolorna 7.30, så då blir dagarna lite längre, men någonstans har man bestämt att inte fortsätta besök eller vandringar efter kl 21.
Frukost och lunch äter vi väldigt enkelt, var och en när man har lust. Middag turas vi om att laga och äter sedan tillsammans.
Ingenting har varit sig likt under Ramadan, då har vi många kvällar blivit bortbjudna på Iftar, den måltid som avbryter muslimernas fastedag.
En av mina största svårigheter är att förstå mina amerikanska team-medlemmar och att få dem att förstå mina uttal. Ibland får jag stava för att de ska förstå. Vilket påminner mig om mitt första skolår som sjuåring, när vi flyttat från Östergötland till Västmanland, och mina skolkamrater retade mig för att de påstod sig inte förstå vad jag sade. Östgötska är ju inte världens vackraste dialekt, men nog förstod de. På rasterna var jag stående vid ett stort lärkträd och fick titta på när de andra lekte.
Samma känsla kan jag få nu – att stå en bit vid sidan av.
Nu ska jag avsluta denna först rapport från Hebron. Det är nu tisdag och på morgonen försvann elen och vi kan inte veta när den kommer tillbaka. Vi var ju uppe tidigt för att gå till skolorna, sedan skulle vi följa en kvinna från Bweireh till domstolen. Efter att ha suttit o väntat till halv tolv, fick vi veta att hon inte skulle höras förrän om två månader. Så ingenting verkar fungera för oss idag.
Inger Hebron den 14 september 2010
Publicerad efter tillstånd av Inger
Läs även andra bloggares åsikter om
israel
israel och palestina
palestina
