Being Jewish After the Destruction of Gaza

Peter Beinart född 28 februari 1971 är en amerikansk liberal kolumnist, journalist och politisk kommentator. Han var tidigare redaktör för The New Republic och har även skrivit för bland annat Time, Han har skrivit fyra böcker. Han är professor i journalistik och statsvetenskap .Beinart föddes i Cambridge, Massachusetts. Hans föräldrar var judiska invandrare från Sydafrika. Hans morfar var från Ryssland och hans mormor, som var sefardisk, kom från Egypten.

 

Wikipedia Peter Beinart

Göran Rosenberg har läst hans senaste bok. ”Being Jewish After the Destruction of Gaza”

Några citat:  ”Under nära 2000 år tolkades ”Nästa år i Jerusalem”, en återkommande fras i den judiska liturgin, mera bildligt än bokstavligt. Jerusalem som sinnebilden för en ny värld, inte ett nytt kungarike.

Med bildandet av staten Israel skapades de maktpolitiska förutsättningarna för en mera bokstavlig tolkning och därmed för en etnisk-nationell variant av judendom att ta form. Det var en judendom som i erövringen och koloniseringen av ”det heliga landet” såg ett gudomligt påbud, vars rabbiner sanktionerade våld och dödande (i syfte att säkra ”helig mark”), vars politiska företrädare i det israeliska parlamentet, och sedermera i den israeliska regeringen, förespråkade etnisk överhöghet, etniskt förtryck, etnisk rensning, och efter den 7 oktober 2023 massförstörelse och massmord (folkmord).”

Beinarts bok är en passionerad plädering för judisk solidaritet med palestinierna, inte bara därför att han anser det vara det ”judiskt” rätta att göra, utan också därför att han ser judarnas och palestiniernas öden vara oupplösligt sammantvinnade. Utan rättvisa för palestinierna, ingen framtid för judarna, tycks han mena.  ur  Expressen Att vara jude efter förstörelsen Gaza

 

We speak to Jewish Currents editor-at-large Peter Beinart about his new book, Being Jewish After the Destruction of Gaza: A Reckoning which is "addressed to my fellow Jews" and criticizes what he characterizes as the increasing privileging of Zionism as a part of Jewish identity. "The Jewish community is structured to basically make the existence of a Jewish state, a state that privileges Jews over Palestinians, sacred, … elevat[ing] ethnonationalism — a Jewish state — over Judaism itself," Beinart says. In response, he challenges the erasure of Zionism's explicitly colonial roots and political myths about majoritarian rule, arguing for the acceptance of more critical stances toward the state of Israel within Jewish communities.

 

 

 

 

När jag upptäckte Palestina

Gert Gelotte, har varit krönikör och socialliberal ledarskribent på Göteborgs-Posten. Katolsk kristen och engagerad i Israel /Palestina konflikten Wikipedia

 

 

 

 

 

Gästkrönika: När jag upptäckte Palestina

Jag hade inte tänkt att publicera mitt föredrag från i går i Varberg. Det är ganska långt och mycket av det jag sa har jag sagt och skrivit i andra sammanhang.

Men nu har jag fått ett par förfrågningar.

Ni som var där kommer att märka att jag inte alltid följde mitt manus. Men vad jag sa när jag "gick loss" minns jag inte så noga. Det är charmen med att hålla tal - att följa sina ingivelser. Manuset finns för att det inte skall bli tyst.

Att konfrontera sina illusioner När jag upptäckte Palestina Föredrag för Amnesty i Halmstad 12 mars och för Palestina gruppen i Varberg 20 mars.

Tack för inbjudan och tack för att ni är här. Ni är viktiga. Ni och alla andra palestinaaktivister ser till att Israel inte kan fullborda sin bosättarkolonisering av Palestina i tysthet och obemärkthet. Ni håller hoppet vid liv. Det är mycket viktigt!

Som många i min generation, jag har fyllt 75, växte jag upp med kärleken till Israel.

Min kärlek till Israel kom sig av bilderna och berättelserna från Förintelsen och av myten om pionjärerna som fick öknen att blomma i landet utan folk för folket utan land.

Den kärleken var slitstark. Den höll tills jag som journalist och ledarskribet på GP 2007 reste till Västbanken och såg förtrycket, såg hur Israel vilar på palestiniernas nackar.

Hur min kärlek till Israel kunde förbli så oreflekterad så länge har jag sedan dess funderat mycket över. Min slutsats är plågsam. Jag tror att även vi som berömmer oss av att vara antirasister, som vill stå upp för alla människors lika värde kan bära på en underförstådd och outtalad, närmast instinktiv rasism. Utan att reflektera delar vi in mänskligheten i vi och dom. För mig som vit europé var vita europeiska israeler en del av mitt VI medan färgade och främmande palestinier var en del av mitt DOM.

Men detta skulle alltså få ett slut. Det började med att jag såg en annons om att Svenska kyrkan delade ut resestipendier till en studieresa på Västbanken.

Jag sökte och fick stipendiet. På Kastrup träffades vi, en grupp svenska journalister. Av reseledaren fick vi lika oväntade som tydliga instruktioner:

När ni kommer till den israeliska passkontrollen får ni inte säga att ni är journalister som skall resa på Västbanken. Säg att ni tillhör en grupp från Svenska kyrkan som skall delta i en kurs på Svenska kyrkans teologiska institut i Jerusalem. Då går det fortare och ni slipper besvär.

Redan samma kväll förstod jag varför. I Jerusalem träffade vi den israeliska regeringens presschef Daniel Seaman. Han var märkbart irriterad över att vi slunkit in i landet, visserligen lagligt men utan att låta den israeliska pressbyrån organisera vår resa och avgöra vem vi skulle träffa och vad vi skulle se.

Det blev ett ansträngt möte. Till slut frågade jag Daniel Seaman vad han ansåg om tvåstatslösningen. Den tror jag inte på, svarade han. Vad tror du på, fortsatte jag och Seaman, som representerade och talade för den israeliska regeringen svarade: Att vi kommer att etablerar fakta på marken.

Att etablera fakta på marken är det som pågått ända sidan staten Israels grundades och som fortsatt pågår varje dag. På olika sätt, direkt eller indirekt stjäl Israel så mycket palestinskt land som möjligt och fördriver så många palestinier som möjligt. Härom dagen fördrevs 40 000 palestinier från sina hem på Västbanken.

Men åter till min resa 2007. Den var helt öppen och ocensurerad. Svenska kyrkan ordnade transporter och intervjutillfällen, men la sig i övrigt inte i någonting. Vi journalister var helt fria. Vi träffade representanter för FN, för hjälporganisationer, för palestinska organisationer och för israeliska organisationer. Men framför allt fick vi se och möta palestinsk vardag på Västbanken under israelisk ockupation. Det var omöjligt att inte se förtrycket.

Här är några minnesbilder som jag bär med mig för evigt.

Checkpoint i Hebron foto EB

 

I Hebron träffar jag den ekumeniske följeslagaren Sidney Petersson från Fiskebäckskil. Han och hans kollegor går längs den stängda basargatan varje dag för att eskortera palestinska barn till och från en skola som ligger bredvid bosättarnas hus:

- Vuxna bosättare kastar sten, blockerar vägen för barnen med sina bilar och skrämmer dem med vapen, berättar han och tillägger:

- För ett tag sedan satte de eld på skolan. Men nu är den reparerad och fin igen.

Någon polisutredning av mordbranden gjordes aldrig. Den palestinska polisen släpps inte in av den israeliska militären och den israeliska polisen bryr sig inte om Reem el Sharifs polisanmälan. Hon är rektor för 116 barn i tio klasser och konstaterar lugnt:

- Israelerna skyddar inte våra barn. Men skulle vi stänga skolan ger vi upp till bosättarna och vi tänker inte ge upp.

Det bor inte många palestinier kvar i den del av Hebron som "skyddas" av israelisk militär. Men några vägrar att ge sig av. Från ett hustak kan jag iaktta konsekvenserna.

De palestinier som bor på stängda gator tillåts inte använda entrédörren utan måste ta bakvägen in i husen. Och även från baksidan kan det vara svårt. Några hus är bara tillgängliga om man först klättrar med stegar över grannarnas hustak och sedan ner genom ett hål i det egna taket.

Nästa minnesbild:

I den judiska bosättningen Teqoa träffade jag bosättaren Leif Weissman. Han var affärsman då i 60-årsåldern, född och uppvuxen på Söder i Stockholm med bosatt i Israel sedan tjugo år. Två år innan jag mötte honom hade han byggt sitt hus och blivit bosättare bakom taggtråd och beväpnad med en stor revolver.

Jag minns Leif Weissman som en ytterst trevlig, humoristisk och gästvänlig människa. Men när vårt samtal kommer in på palestinierna och situationen på Västbanken händer något: Enligt Weissman finns varken Palestina eller några palestinier - bara araber som gör intrång på judisk mark. Han förespråkar förvisso inte våld, men hans stora mål i livet förutsätter våld:

Det finns ingen plats för araber i Israel. Dom skall bo i arabiska länder. Det här landet är vår arvsrätt. Gud skapade hela världen. Det här lilla landet fick vi, säger han och håller som bevis upp en bibel framför mig.

Ännu en minnesbild.

Det har gått några dagar. Jag har vant mig vid nervösa israeliska värnpliktiga som pekar på mig med skjutklara automatkarbiner.

På väg norrut i bil ser jag en militärpostering vid vägkanten. Nu blir det problem hinner jag tänka innan jag ser att det är en palestinsk postering. Det fanns sådana på den tiden och jag minns att jag drar en suck av lättnad. Jag känner mig säker bland palestinier men i fara bland israeler. Något håller på att hända med min världsbild.

Byn Jayyus liggger på norra Västbanken, precis vid den så kallade muren. Fast vid Jayyus består ”muren” av dubbla taggtrådsstängsel och en patrullväg för israelisk militär.

Olivodlingarna sträcker sig så långt ögat når. Men 75 procent av byns odlingar ligger på andra sidan taggtrådsbarriären.

För att få tillstånd att odla jorden där, på andra sidan taggtråden, måste bönderna kunna bevisa för de israeliska myndigheterna att de äger marken. Det är inte alltid så enkelt i ett land som på hundra år varit en del av det ottomanska imperiet, brittiskt mandat, under jordanskt styre och nu i praktiken beslagtagits av israeliska bosättare. Och lyckas bonden bevisa sin rätt har problemen bara börjat:

”Föräldrarna får tillstånd att gå genom grinden, inte barnen. Hamnar därtill något av barnen i israeliskt fängelse för att ha deltagit i protester mot barriären straffas hela familjen genom indraget tillstånd”, berättar en av byns unga män och konstaterar:

”De flesta i byn får inte tillstånd och olivskörden kräver mycket arbetskraft”.

Första dan går det kanske bra, andra och tredje dan blir det problem vid grinden och fjärde dan är det stopp. På så vis bryts kontakten mellan byborna och deras jord långsamt men säkert.

Och när olivlundarna står "övergivna" kan de israeliska bosättningarna utvidgas med motiveringen att det sker på mark som ingen använder.

Då som nu pratades det vitt och brett om den så kallade tvåstatslösningen. Två stater, en judisk och en palestinsk sida vid sida i fred och samarbete.

Men nu som då är pratet om en tvåstatslösningen mest till för att hålla omvärlden, vi alla, sysselsatt medan Israel koloniserar Västbanken och inför apartheid. Sen, när fakta etablerats på marken, är det försent.

2007 omfattade Västbanken 22 procent av det gamla brittiska mandatet Palestina.

Av dessa 22 procent var 10 procent i praktiken annekterat av Israel genom att barriären till största delen byggts på palestinskt område. Sammanlagt var 40 procent av Västbanken förbjudet område för Palestinier.

Enligt Oslo-avtalet från 1993 och 1995 står endast 18 procent av Västbanken under något slags palestinsk kontroll - om israel tillåter det.

18 procent av 22 procent. Det är inte mycket som är kvar. Och i själv verket var det svårt att tala om Västbanken som en palestinsk enhet. Snarare rör det sig om en arkipelag av palestinska öar, kontrollerade av israeliska bosättningar, åtskilda av militärspärrar och vägar som endast får användas av israeliska bosättare. Parallellerna med det vita Sydafrikas försök att låsa in den svarta befolkningen i så kallade Bantustans är förfärande uppenbar.

Så reste jag hem, omtumlad men fast besluten att berätta för GP:s läsare vad jag hade sett och hört. Att det skulle leda till problem och få drastiska konsekvenser föll mig inte in.

Det blev fyra artiklar som skulle publiceras på GP:s ledarsida. Då som nu var GP en mycket proisraelisk tidning. Jag insåg att jag var på väg ut på tunn is men tänkte att så länge jag håller mig till bekräftade fakta så är det ingen fara. Jag hade fel. Det blev ett Herrans liv.

När jag idag läser den första av de fyra artiklarna är bråket som följde närmast overkligt. Så här skrev jag den 7 november 2007 under rubriken ”Terroriserade och plundrade”:

”JERUSALEM: Nej, absolut inte. Dr Tawfiq Nasser, chef för palestinska Augusta Victoria-sjukhuset i Jerusalem svarar utan att tveka en sekund när jag frågar: Ser du någon anledning till hopp? Sedan tystnar han ett ögonblick och fortsätter:

- Vi har inkompetenta ledare. Vårt land är delat. Israelerna tar det lugnt medan vi slåss inbördes. Det finns inga tecken på att israelerna vill göra något positivt.

På avstånd är det lätt att låta sig förledas till att tro att Västbanken mellan Israel och Jordanien är ett sammanhållet palestinskt område under någorlunda palestinskt styre. Ingenting kan vara mer fel. Av Israels fem miljoner judiska innevånare bor en halv miljon på Västbanken i 149 bosättningar, varav hundra är så kallat illegala utposter. De är dock inte mer illegala än att de skyddas av israelisk polis och militär samt förses med både el och vatten. Bosättarbefolkningen ökar med drygt fem procent varje år.

De 2,5 miljonerna palestinier på Västbanken bor, grovt sett, på tre "öar" runt städerna Jenin och Nablus i norr, Ramallah och Jeriko utanför Jerusalem samt Betlehem och Hebron i söder. Gaza är helt isolerat. De palestinska öarna begränsas i väster av Israels så kallade skyddsvall, som till största delen är byggd på palestinsk mark, och i öster av den israeliska militära spärrzonen längs med floden Jordan och Döda havet.

Cirka 40 procent av Västbanken är antingen konfiskerad av bosättare eller på annat sätt förbjudet område för palestinierna. Resten är kontrollerat av israelisk polis och militär. Sammanlagt finns 563 kontrollstationer, vägspärrar eller andra hinder som syftar till att göra det svårt för palestinier att resa på Västbanken. Den som ändå vill förflytta sig behöver id-kort, magnetkort samt tillstånd och måste underkasta sig ideliga kontroller och förhör. Bosättarna däremot har tillgång till ett eget vägnät där ingen palestinier får färdas och som styckar de palestinska "öarna" i isolerade holmar och skär.

Västbanken är ockuperad och koloniserad - i praktiken ett israeliskt territorium där israeler lever beväpnat herrefolksliv medan palestinierna hålls i bevakade enklaver. Likheten med sydafrikansk apartheid och bantustanpolitik är iögonfallande.

Konsekvenserna är skyhög arbetslöshet, upp till 70 procent, och galopperande fattigdom. Sedan 1999 har bruttonationalprodukten fallit med 40 procent och andelen som är beroende av FN:s mathjälp har ökat från tio till 34 procent.

Ur officiell israelisk synvinkel har palestinierna sig själva att skylla:

- Det är deras obehag mot våra liv. Vi försvarar oss och när man försvarar sig måste man ibland göra obehagliga saker, säger den israeliska regeringens presschef Daniel Seaman.

Sant är att självmordsbombningarna tycks ha upphört. Men det är också sant att den som vill smuggla in en bomb i Tel Aviv eller Jerusalem kan göra det. Och det är mycket svårt att förstå hur storskalig stöld av land och vatten kan vara ett skydd mot fanatiker med dynamit kring magen. 

Israelisk bosättning utanför Hebron foto EB

 

30 procent av bosättningarna ligger på konfiskerad privatägd palestinsk mark och 89 procent av Västbankens färskvatten kontrolleras och konsumeras av israeler.

Fram tonar i stället bilden av en israelisk politik som ytterst syftar till att konfiskera så mycket av Västbanken som möjligt och där det viktigaste medlet är att på alla sätt göra livet outhärdligt för palestinierna. Om det lyckas, vad återstår då av drömmen om Israel?

Dr Nasser gör så gott han kan i en omöjlig situation. Hans sjukhus är specialiserat på cancer och dialys. Cancerpatienterna kommer oftast för sent och skulle inte komma alls om inte sjukhuset ordnade busstransporter och tillstånd att passera vägspärrarna. Några akutpatienter ser han inte till. Den som är akut sjuk på Västbanken har inte tid att söka tillstånd för att få resa till Jerusalem utan måste hålla tillgodo med sämre vård.

Men barnen som skall in för dialys leker och skrattar när de kliver av bussen.

- Det gör mig optimistisk. Det betyder ju att vi har ställt in behandlingen av dem rätt.

Dr Tawfiq Nasser är glad för det stora i det lilla, ett barn som ler.

Annars finns inte mycket att skratta åt. De israeliska myndigheterna försöker komma åt sjukhuset genom att kräva in enorma påstådda skatteskulder. Lyckas de hotar konkurs.”

När jag läser artikeln i dag så framstår den som tämligen oskyldig. Men då, på GP:s ledarreaktion sågs den inte som oskyldig, Min närmaste chef, den politiske redaktören, kallades in till chefredaktören och tidningens ägare Peter Hjörne.

Jag fick veta att artikeln var för ensidig och att de tre väntande artiklarna inte skulle publiceras.

Jag invände att bland mina reskamrater fanns journalister från SVT och TV4 och att dom viste om att jag skrev på fyra artiklar. Blir det bara en artikel i tidningen får ni räkna med frågor om de andra, förklarade jag.

Det hjälpte. Jag fick lov att publicera alla fyra artiklarna. Samtidigt publicerades ett slags ursäkt med försäkran om tidningens lojalitet till Israel, skriven av den politiske redaktören.

För varje publicering tilltog kritiken. Jag anklagades för ensidighet, för att inte ta hänsyn till Israels intressen.

Jag fick stenhård kritik från representanter för den judiska församlingen men också möjlighet att förklara mig vid ett möte på Publicistklubben.

Jag minns att jag stod på en scen och sa ungefär såhär: Jag förstår inte hur jag kunna leva så länge utan att se vem som är gärningsman och vem som är offer och hur jag så oreflekterat kunnat ta gärningsmannens parti som om det var offrets fel. Men det är aldrig offrets fel.

På redaktionen rådde ett slags väpnat stillestånd. Jag kallades in till chefredaktören. Vi kom inte överens. Till sist hölls ett redaktionsmöte på ledarredaktionen där jag ställdes inför ett val:

Antingen skulle jag acceptera och återgå till tidningens proisraeliska hållning eller så var det slutskrivet om Mellanöstern för min del.

Jag svarade att jag omöjligen kunde gå med på att ljuga för tidningens läsare och fick beskedet: Okej då skriver du inte mer om Israel och Palestina.

Som ledarskribent är man till hälften journalist och till hälften politiker. Det är inte som på en nyhetsredaktion där du kan ha vilken politisk åsikt som helst så länge du inte blandar in den i nyhetsarbetet.

På en ledarredaktion däremot måste du dela tidningens politiska linje. GP på den tiden var socialliberal. Det var jag då och är jag fortfarande. Så linjen var inget problem.

Att dela tidningens politiska linje innebär däremot inte att man måste hålla med om allt, men man kan inte skriva mot linjen. Har man en avvikande mening i en fråga säger man ifrån och låter bli att skriva om denna fråga. Det är en oftast oproblematisk och nödvändig säkerhetsventil.

Jag kunde förstås ha sagt upp mig i protest, men jag valde att acceptera skrivförbudet. Jag älskade mitt jobb och jag ville fortsätta att skriva och bilda opinion i andra frågor. När jag blev ledarskribent hade jag föresatt mig att försöka göra något åt uteliggarnas liv i Göteborg. Det ville jag fortsätta med.

Mitt skrivförbud fick dock till konsekvens att mina kolleger tog mitt parti och vägrade skriva om Mellanöstern och så länge jag var kvar på redaktionen var det bara chefen, den politiske redaktören, som nödtvungen då och då skrev så lite som möjligt om Israel. Nu är det som ni säkert vet annorlunda. GP i dag är idag en mycket proisraelisk och prosionistisk tidning.

Skrivförbudet gällde dessutom bara på GP:s ledarsida. Inga försök gjordes att ingripa mot vad jag skrev eller sa på min fritid utanför redaktionen.

Den möjligheten har jag använt till max och därför står jag här i dag och talar med er.

Palestiniernas verklighet har ju inte blivit bättre utan sämre. Förtrycket är värre än någonsin och Israels regering döljer inte för ett ögonblick att de inte tillåter någon palestinsk stat utan vill ha hela landet och en judisk enstatslösning.

Finns det hopp? Finns det anledning att hysa hopp när allt ser så hopplös ut?

Den palestinske poeten Mahmoud Darwish skriver:

Vi palestinier lider av en obotlig sjukdom som kallas 'hopp'.

Hopp om befrielse och självständighet.

Hopp om ett normalt liv där vi varken ska vara hjältar eller offer.

Hopp om att få se våra barn gå till skolan utan fara.

Hopp om att en gravid kvinna ska få föda ett levande barn på ett sjukhus och inte ett dött barn framför en militär kontrollpost.

Hopp om att våra poeter ska se skönheten i färgen röd i rosor, snarare än i blod.

Hopp om att detta land återfår sitt ursprungliga namn: 'hoppets och fredens land'.”

Vi måste hoppas. För en tid sedan talade jag vid en ljusmanifestation för Palestina i Angereds centrum i Göteborg.

Där tände jag mitt ljus för Palestinas barn, för hoppet och för motståndsviljan. Det som var möjligt i Sydafrika är också möjligt i Palestina.

Ett land för alla sina innevånare, med lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett tro eller otro.

Det är den enda rimliga lösningen med respekt för alla människors lika värde och lika värdighet. För Palestinierna, men också för israelerna. De israeler som inte vill leva som kolonialherrar i en apartheidstat.

Så på det ena eller andra sättet:

From the river to the sea Palestine must be free!

From the river to the sea Palestine will be free!

Tack för att ni lyssnade. Och kom ihåg: Ni är viktiga. Ni och alla andra palestinaaktivister ser till att Israel inte kan fullborda sin bosättarkolonisering av Palestina i tysthet och obemärkthet. Ni håller hoppet vid liv. Det är mycket viktigt!

Trump in Gaza

 

 

David Pakman Show,  en bra nyhetsrapportering

 

Trump + Gaza prophecy 

 I denna YouTube undervisar en pastor Jim Staley ” Kommer Trump att ta över Gaza? Hur passar detta in i profetian? I denna elektrifierande sändning dyker vi ner i president Donald Trumps djärva förslag att ta över Gazaremsan, och föreställer oss dess förvandling till "Mellanösterns riviera"

Han påstår att Sefanja ( time 29.52 ) kap 2 Dom över grannfolken, från v 4 ” Gaza skall bli övergivet och Ashkelon en ödemark, Ashdods folk skall förjagas mitt på dagen och Ekron ryckas upp med roten.” är vad som nu uppfylls. 

Men det är alltid vanskligt att ryka ut ett par verser i en profetbok utan att se helheten, läser man även kap 3 så står det: Dom över Jerusalem i vers 1 ”Ve den trotsiga, befläckade staden, förtryckets stad.” Och i kap 1 ”Jag skall lyfta min hand mot Juda och mot alla som bor i Jerusalem.”

Mer om Boken Sefanja; Sefanja nämner uttrycket "Herrens dag" mer än någon annan bok i GT. Boken talar om dom, men ger också hopp. I sista kapitlet beskrivs hur Gud fröjdar sig över Sion med sång Kärnbibeln Sefanja

Tidigare: Citat ur boken ”Det enda sättet att motverka extremism och fundamentalism är att ge människorna något de inte vill förlora. Ett arbete, ett liv , en framtid. Därför måste gränserna  öppnas igen och de palestinska arbetarna släppas in , inte nödvändigtvis i de israeliska städerna , föreslår Samir Awad ( doktor i statsvetenskap Birzeituniversitetet). Gaza Hopp för en framtid

 

 

 

Miriam Margolyes brands Israel 'an embarrassment'

 

Miriam Margolyes född 18 maj 1941 i Oxford, är en brittisk skådespelare. Brittisk och Australisk medborgare. Det var hon som spelade rollen som professor Sprout i Harry Potter-filmserien.

Miriam Margolyes brands Israel 'an embarrassment' as she calls on Jews to 'beg for ceasefire'

"Vi är stolta judar i Australien med olika historia, traditioner och politik. Vi är engagerade i värderingarna tikkun olam (att reparera världen), ropar ut orättvisor, utmanar antaganden och främjar debatt. Vi avvisar påståendet att judar och staten Israel är en och samma, eller att alla judar stödjer, utan kritik, den israeliska regeringens och militärens agerande. Pro-israeliska judiska organisationer, som inte erkänner mångfalden av åsikter bland australiensiska judar, talar inte för oss.

Även om vi har olika åsikter i många frågor, är vi eniga i vårt motstånd mot Israels fortsatta politik som syftar till att förstöra palestinskt liv. Vi är emot den israeliska ockupationen och prioriteringen av det judiska folkets rättigheter framför palestiniernas rättigheter. Judisk säkerhet står inte i strid med palestinsk frihet. Vi stöder uppmaningar om frihet, jämlikhet och rättvisa för alla palestinier och israeler.

Vi avvisar alla påståenden om att denna uppmaning är rasistisk eller antisemitisk, eller att det är antisemitiskt att kritisera Israels beteende. Rasism och antisemitism ökar i Australien. Det enda sättet att effektivt bekämpa antisemitism är genom att åta sig att arbeta i solidaritet med andra grupper som utsätts för trångsynthet och diskriminering för att bekämpa alla former av rasism." 

 Ur The Jewish Council

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Öppet brev

 Utkast arbetskopia

Borde Svenska kyrkan fördöma Israels ockupation av Västbanken? Det var själva grundfrågan på kyrkomötet i Uppsala 2024-11-20 , där en motion skriven av företrädare för nomineringsgruppen Visk krävde att Svenska kyrkan skulle ställa sig bakom ett uttalande av Internationella domstolen i Haag. Tidningen Dagen nyhetsartikel ”Netanyahu lyssnar inte - men Sveriges judar gör”

På Kyrkomötet menade  Biskop Sören Dalevi  att det här ”inte kommer att påverka situationen i Mellanöstern, risken är snarare att det blir problem på hemmaplan med kyrkans relation till judiska samfund.”

Menar han alltså att alla de 20 000 judar som bor i Sverige, stöder den politik som Israels regering nu bedriver. Ett kollektivt utpekande?

Är Sören Dalevi helt ovetande att det finns en fredsorganisation JIPF-Judar för Israelisk-Palestinsk Fred, de deltar i de många demonstrationer mot kriget som nu pågår? Har han hört talas om författaren Bernt Hermele, musikern Dror Feiler , barnläkaren Henry Ascher eller Göran Rosenberg alla är de svenska  judar och de  protesterar mot Israels krig.  

Sören Dalevi säger vidare ”För judiska inslag kan vi hitta överallt i vår svenska kultur, alltifrån Idas sommarvisa tonsatt av George Riedel, till adventsljusstakarna, till korsen som vi biskopar bär som är tillverkade av en judisk guldsmed. ”( Samtliga citat av Sören Dalevi ur tidningen Dagen )

Javisst judar i Sverige deltar och berikar den svenska kulturen. Tror han att George Riedel skulle ha blivit upprörd om han levat, om Kyrkor i Sverige protesterar mot hur IDF och bosättare beter sig på Västbanken ? Så här skriver Dror Feiler ”I denna sorgens stund minnas jag inte enbart hans storartade musikaliska gärning, jag minns också Georg Riedels storartade humanism. Jag minns att han under den palestinska andra intifadan sa ja till att underteckna ett judiskt upprop mot Israels premiärminister Sharon och återockupationen av Västbanken. De gånger jag mötte honom var han alltid redo att på något sätt medverka till stöd för Ship to Gaza, för flyktingar eller papperslösa. En stor människa har lämnat oss.”

”Våra judiska värderingar är inte förenliga med den orättfärdiga brutalitet och respektlöshet för mänskligt liv och värdighet som den israeliska regeringen uppvisar”, skrev undertecknarna och krävde samtidigt en annan respons från den svenska regeringen. I dag är vi 148 judar som upprepar dessa ord, sprungna från en plats av djup smärta och förtvivlan. Den lärdom vi bär med oss av den judiska historiens lidande är ”inte i vårt namn och aldrig mer mot någon!”ur Upprop för rättvisa försonig och fred

Men en grupp som verkligen blir ledsna om vi inte fördömer Israels ockupation av Västbanken är våra kristna trossyskon  palestinier på Västbanken. De behöver allt stöd just nu.

 Munther Isaac: Palestinian pastor i Christmas Lutheran Church i Betlehem. Jag är tacksam för detta solidaritetsbesök och fortsätter att uppmana kyrkoledare att arbeta för en omedelbar vapenvila och stå i solidaritet med palestinier som levde under apartheid. Jag betonade vikten av ansvarsskyldighet. Israel agerar i vetskap om att de står över lagen, eftersom det internationella samfundet har gett Israel sådan olaglig immunitet, än mindre finansiera deras kolonialism av bosättare. Det är väldigt utmanande och svåra dagar. Sionister har gjort sina planer tydliga, och världen – och kyrkans ledare – måste säga ifrån mer än någonsin. ” ur Facebook

 

 

 

 

Var noga med vilka källor man öser ur

Kristna måste vara noga med vilka källor man öser ur

”Svensk kristenhet måste söka efter tillförlitliga källor som arbetar enligt journalistiska metoder: låter olika röster komma till tals, bekräftar flera oberoende källor och eftersträvar allsidighet. Om vår övertygelse är att Guds vilja är något vi som församling prövar tillsammans då måste vi vara noggranna med källorna som vi öser ur, samtidigt som vi övar oss i att lyssna och lära av röster vi inte alltid håller med. På så sätt kan församlingen navigera i en föränderlig värld till vilken den behöver ge evangelium.

Fly alltså ekokammaren. Begränsa algoritmernas tillgång till ditt liv. Håll urskiljning och integritet högt som avgörande värden att eftersträva. Välj källor med noggrannhet. Det är nödvändiga förutsättningar för att som kyrka och församling kunna leva och verka i en tid som denna.” ur Kristna måste vara noga med vilka källor man öser ur

av Frida Park är opinionsredaktör på Dagen. 2024-11-15

Jag håller med Frida Park , men det blir  lite komiskt när hennes kollega på samma ledarsida skriver :

Staden där Anne Frank gömde sig skakas av våld mot judar

” Det blev en våldsam vecka i Amsterdam. Spårvagnar har satts i eld. Fönsterrutor har krossats. Detta efter att en fotbollsmatch mellan ett nederländskt och ett israeliskt lag urartat i våld. En pro-palestinsk mobb gav sig på de israeliska supportrarna utanför arenan. En attack som organiserats på sociala medier med uppmaningar om att delta i ”judejakten”. Israeler klubbades med tillhyggen och flydde i panik. Vissa hoppade ner i kanalerna för att söka skydd undan pogromen.

Det finns en djup tragedi i att Europas gator återigen blivit platser där judar jagas. Amsterdam, den plats där Anne Frank en gång gömde sig, är nu en plats där judar återigen känner sig otrygga. Men inte bara där. Över hela kontinenten växer judehatet i styrka. Den här gången är det dock inte välkammade nazister som jagar judar utan demonstranter med palestinasjalar runt halsarna.” ur Staden där Anne Frank gömde sig skakas av våld mot judar 

av Steven Crosson är ledarskribent på tidningen Dagen. 2024-11-15

Men redan 9 nov. börjar pressen ifrågasätta den första versionen av vad som utspelades på Amsterdams  gator. Så här skriver Dror Feiler händelsen ”Rasistiska israeliska fotbollshuliganer går bärsärk i Amsterdam, och medielögnerna är en korrekt beskrivning av vad som faktiskt hände i torsdags när oroligheter utbröt i samband med Europa League-matchen mellan nederländska Ajax och israeliska Maccabi Tel Aviv. I svenska medier och bland politiker har händelserna beskrivits som allt från antisemitism till pogromer mot judar. Här är fakta som har utelämnats och som ger en sannare bild av vad som inträffade:” ur Facebook

 Borgmästaren i Amsterdam skriver att hon bett om mer information från UEFA, den nederländska säkerhetstjänsten, det nederländska fotbollsförbundet och den nationella polisen. Ingen instans antydde att det fanns någon oro kring Maccabi Tel Avivs supportrar.

 I rapporten beskrivs att supportrarna rev ner palestinska flaggor, beväpnade sig med käppar och ägnade sig åt skadegörelse, bland annat slog man sönder en taxi – vilket ledde till att taxichaufförer mobiliserade via sociala medier. ur Amsterdams borgmästare: ”Jag ångrar att jag kallade det för en pogrom”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sanna från Nablus

 

En dokumentärfilm av Maj Wechselmann 

 Filmen följer Sanna, palestinier från Västbanken som undervisar barn med läs- och skrivsvårigheter i en stockholmsförort, och hennes familj i ett år medan kriget i Gaza pågår. Jag följer Sanna med min kamera nästan ett helt år, medan situationen hela tiden förvärras för civilbefolkningen i Gaza. Jag dokumenterar den totala destruktionen av Gazas skolor och universitet, kulturella minnesmärken och nästan samtliga sjukhus med ”Newsfed” bilder. Det kostar ett minimum att just filma och redigera. Två av svensk films absolut mest berömda och bästa, Ljudproducenten Mikael Brodin/Ljudbang och on-lineproducenten Andi Loor hjälper mig med finish av filmen. – Men där tar mina egna ekonomiska medel tyvärr slut. 

Jag har använt bilder från en lång rad Gaza-baserade fotografer som behöver få betalt för sina bilder. Utan att kunna finansiera filmarkiv och stillbilder har jag inte tillstånd att visa filmen. Målet är att filmen kan visas på biograf och television, säger Maj Wechselmann. 

Syftet med insamlingen är att finansiera bilddokumentationen från Gaza i filmen Sanna från Nablus. Skicka gärna vidare till de du tror vill vara med och stötta filmen om Sanna i en tid när få palestinska röster hörs. Allt överskott går till barnen i Gaza.

 Viktigt Du kan bidra genom swishnummer 1230532085 till Produktionsgruppen Wechselmann AB eller via Bankgiro 5381-6963. betala som priset av en biobilett (150-180:- )

”Filmen är en intim och därmed hårresande kontrast mellan Sannas familjeliv i Stockholm, med sina två barn och sitt arbete som specialpedagog för barn med läs- och skrivsvårigheter, och det som pågått i mer än ett år nu i Palestina, Sannas hemland. Vi får också träffa hennes föräldrar som var några av de sista överlevande från Nakba 1948. ” ur En film som känns i magen

 

 

En vanföreställning som hotar judiskt liv

Gert Gelotte, har varit krönikör och socialliberal ledarskribent på Göteborgs-Posten. Katolsk kristen och engagerad i Israel /Palestina konflikten Wikipedia

Gästkrönika: En vanföreställning som hotar judiskt liv

Det är viktigt att det finns judiskt liv i Sverige. Det är avgörande viktigt att judar får leva i fred i Sverige, precis som alla andra som tror eller inte tror.

Det är mycket viktigt att vi alla som stöder den palestinska frihetskampen aldrig slutar påminna om skillnaden mellan judendom och Israels aggressiva sionistiska nationalism.

Israels massmord på palestinier i Gaza och på Västbanken kan aldrig motivera hat mot judar därför att de är judar.

Men, och det är viktigt att förstå, Israels uttalade vilja att utplåna Palestina och fördriva palestinierna är den näringsvätska som får antisemitismen att växa liksom islamofobin och den internationella terrorismen. Att bortse från detta samband är ett hot mot allt judiskt liv. Så borde det inte vara, men så är det.

Därför är kampen för ett fritt Palestina inte bara avgörande för palestiniernas framtid. Den är också avgörande för judiskt liv, särskilt judiskt liv i Mellanöstern.

Det var ett allvarligt fel av FN att skänka bort en del av Palestina till europeiska invandrare. Att kalla det för kolonialism är helt riktigt. Det borde aldrig ha ägt rum.

Men det är lika fel att nu kräva Israels utplåning. Gamla oförrätter kan inte botas med nya oförrätter. Dagens israeler och palestinier har samma rätt till hus och hem, till liv och frihet. Men utan Palestina finns ingen framtid för Israel.

Detta skriver jag efter att ha läst en sällsynt ogenomtänkt sionistisk ledare av Susanna Birgersson på GP:s ledarsida. Där DN:s ledarsida börjat inse sionismens komplikationer går GP i rakt motsatt riktning. GP har i dag en oreserverat sionistisk ledarsida där palestinier bara finns som terrorister.

Och vad värre är: GP bekräftar vanföreställningen att Israel och judendom är samma sak. Det är en vanföreställning som hotar det judiska liv GP:s ledarredaktion säger sig vilja skydda.4 aug. 2024