31 maj 2018

Christ at the Checkpoint 2018






May 30, 2018 Christ at the Checkpoint Day 3 from Bethlehem, Palestine

 Christ at the Checkpoint 5, avslutas på fredag 1 juni här en länk Christ at the Checkpoint 5


 – Vi vill visa att det finns en annan röst bland de evangelikala, en röst som manar till respekt för internationell rätt. En röst som inte bara säger att Gud har lovat landet till det judiska folket utan talar om palestiniernas rättigheter, säger konferenschefen pastor Munther Isaac till Dagen. läs mer i   Dagen 

Tidigare: "Konflikten mellan palestinier och israeler handlar om landet: Vem har rätten till det? För de palestinska kristna, som har levt och överlevt i det heliga landet och kallade det hem i århundraden, är detta inte bara en akademisk fråga, utan en personlig fråga med omedelbara konsekvenser." Ur  Teologi om landet



 
 Läs även  Christianity Today

 Läs även andra bloggares åsikter om

15 maj 2018

Kuwaykat minnet av en by


Denna text är skriver av en svensk som vars släkt kommer från en Palestinsk by , han vill förbi anonym



Kuwaykat. 

Denna lilla by i dåvarande norra Palestina mellan Akka och Nasareth, knappt 9 kilometer öst om medelhavet, med anor från 1200-talet var min familjs hem. Farmor, farfar och min pappas 6 äldre syskon levde där, min äldsta farbror 12 år gammal, min faster blott en bebis. Pappa var ännu inte född, det skulle dröja tre år till, i ett flyktingläger i Libanon. Den lilla byn med 1218 invånare var känd för sina olivlundar och fruktodlingar. En riktig medelhavsdröm tänker jag. Redan 1799 benäms byn som Chiouwe chiateh av franske kartografen Pierre Jacotin som förberedde en karta av området inför Napoleons misslyckade invasion av norra Palestina samma år

Idag, 70 år efter Nakban lever minnet av familjehemmet kvar. Vi minns olivlundarna, fruktträden, vägen till Akka och medelhavet, livet innan gränserna och krigen och världspolitiken kom rasande ner på lilla Palestina. Minnena förs ner från en generation till en annan, för att hålla henne levande. 


Men så hände det. Den första attacken mot Kuwaykat inträffade på kvällen den 18e januari 1948 då ett 80-tal milismän som rörde sig norrut från Tel Aviv och Haifa stormade byn i ett försök att inta den. Just denna attack lyckades inte, med hjälp från det lokala palestinska motståndet drevs milisen tillbaka. Ytterligare en attack på kvällen den 6e februari misslyckades. Än hade Israel inte utropats, till detta behövde beredas land.


Men så kom de igen, denna gång med en fullfjädrad militärmakt. Staten hade utropats två månader tidigare och Kuwaykat låg i det som skulle bli Israel. På kvällen den 9e juli 1948 invaderade arméns 7:e pansarbrigad understödda av Carmeliinfanteriet med rykte för sin brutalitet och ledda av kanadensaren Ben Dunkelman. Ändamålet för operationen var att inta staden Nasareth med direkta order från arméns femte stabschef, vitryssen Chaim Laskov om att tömma norra Palestina på dess ursprungsbefolkning. Just Carmeliinfanteriet hade två månader tidigare orsakat Kabri-massakern bara några kilometer från Kuwaykat. Minnena därifrån var färska med vad som skulle hända om en gjorde motstånd. Där hade män och pojkar som deltagit i motståndet tvingats gräva sina egna diken, för att sedan avrättas.


På en natt var det över. Förödelsen total. Byn avfolkades, förstördes och lämnades därhän. Farmor, farfar och deras 6 barn flydde till närliggande Kafr Yasif som fungerade som en lokal samlingsplats för de nyligen förlorade byarna i området. Även Kafr Yasif intogs bara dagar senare den 14e juli 1948 men utan en strid. Året senare den 28 februari och 1 mars 1949 lastades flyktingarna i truckar som körde dem till fronten mot Libanon och tvingades lämna landet.

Sedan dess har ingen av oss fått återvända till farmor och farfars hem. Vi har inte rätt etnicitet. I år är det 70 år sedan. Om detta vill det inte gärna berättas, helst glömmas men mest inte låtsas vid, en obekväm sanning som bör förpassas till historia utan ett riktigt erkännande. Detta är min historia om min familj. Varje familj har sin egen. Farmor och farfar var två av 750 000 människor som tvingades lämna sina hem när Palestina skulle tas bort, raderas och glömmas.


Bakom rubrikerna i media finns riktiga människor, berättelser och händelser med konsekvenser än idag. Farmor och farfar klarade aldrig sig, men pappa och mamma gjorde. De tog sig ur flyktinglägret, utbildade sig, gav sig medborgarskap och stärkte sin hand för att föra drömmen vidare. Idag håller vi Palestina levande.

I år igen, på 70-årsdagen för Nakban säger vi, nästa år i Jerusalem. 
Om detta må ni också berätta.

Foton från  Zochrot tour to Kuwaykat läs mer Kuwaykat

Zochrot ("remembering" in Hebrew) is an NGO working since 2002 to promote acknowledgement and accountability for the ongoing injustices of the Nakba, the Palestinian catastrophe of 1948 and the reconceptualization of the Return as the imperative redress of the Nakba and a chance for a better life for all the country's inhabitants.

Läs även andra bloggares åsikter om

Nakba-dagen 70 år


Idag är det den palestinska Nakba-dagen 70 år

Lyssna här  Sveriges Radio Hör Johan Mathias Sommarströms reportage om en av de familjer som förlorade sitt hem.

Jag besökte byn 2008 Lifta var gång en välmående by 2500 innevånare de flesta muslimer men även ett litet antal kristna. Det var 28 dec 1947 som dess befolkning fördrevs . se Jerusalem-del 3



Published on May 13, 2018 How did the Nakba happen? 70 years have passed since the Nakba, the “catastrophe” in Arabic, took place in Palestine in 1948.
Läs även andra bloggares åsikter om  

11 maj 2018

ISRAEL - väl värd att fira?

Lars Hedlin är född 1940 i Vittangi Lappland , uppväxt i den Lestadianska väckelsrerörelsen , arbetat som gymnasielärare under hela sitt yrkesverksamma liv. Aktig i Sv. Kyrkan, bosatt i Umeå .

Gästkrönika

Inför Israels 70 års jubileum är det naturligt att lyfta fram alla de framsteg som gjorts trots i det närmaste nolläge vid starten 1948. Så har det också redovisats i media i synnerhet den kristna. Icke desto mindre faller det skuggor  över den israeliska utvecklingen i andra avseenden. Därav frågetecknet i rubriken. Hur kunde det bli så?

Låt oss börja med det problem som kännetecknat  alla dessa sju decennier och som Israel inte lyckats lösa. Israel befinner sig fortfarande i konflikt med den spillra av palestinier  som befinner sig inom landets gränser.Hur kan det komma sig att en stat som ofta framhålles som den enda demokratin i regionen och som därtill är överlägset starkare än det palestinska folket i alla avseenden ändå inte lyckats få till stånd en bestående fred? Det finns fredsgrupper på bägge sidorna, den israeliska och den palestinska, men det är inget som regeringen tagit till vara. Här hade det funnits möjligheter att underifrån starta en fredsprocess som steg för steg kunnat etablera en varaktig fred!  Kan det vara så enkelt  att Israel egentligen inte är angelägen om fred  så länge regeringen inte  behärskar hela Palestina. Nu är det bara en tidsfråga innan Israel  införlivat Samarien och Galileen och då kommer palestinierna ställas inför problemet om de platsar i en rent judisk stat, vilket är en strävan för Netanyahu. Två-statsideen är överspelad, Netanyahu och kristna sionister är på god väg att nå målet - en stat!
Kön för palestinier vid checkpinint Gilo i Betlehem. Foto EB

Det  har också varit främmande för den israeliska regeringen att söka en förebild i Sydafrika. De Klerk insåg att fred inte skapas genom vapenmässigt övertag och tog chansen att  lägga ner vapnen. För Netanyahu som är fångad av den svarta pedagogiken kan bara vapen trygga freden. Så länge detta gäller kan israeler inte leva i trygghet! Av och till kommer palestinierna att försöka hävda sig, vilket vanligtvis leder till fler offer på den palestinska sidan än på den israeliska. Just nu exemplifierat när israeliska tonårs soldater vid gazagränsen  över prickskytte på obeväpnade palestinier. Med regeringens goda minne! T.o.m att tidningen Dagen besväras av detta! Annars brukar det vara så att  kristen media vid enstaka tillfällen  kan erkänna att allt den israeliska regeringen gör kan vara tveksamt,  utan att konkretisera kritiken, vilket gör att debatt om Israels görande och låtande inte är möjlig i kristen media!

Israel har en konstitution som garanterar lika rätter för landets alla medborgare. I praktiken har det blivit så, att detta inte gäller palestinierna fullt ut. Dessa behandlas nedsättande dagligen (typ vägspärrar och val av vägar) , drabbas av utomrättsliga avrättningar,  terroriseras av bosättarna och  enskilda soldater. Israel har utvecklats till en fullödig apartheid stat! Något som ex:s kristen media inte vill kännas vid! När palestinierna utövar motstånd, vilket de har rätt till mot en ockupationsmakt, kallas detta terrorism. När Israel agerar på motsvarande sätt, hävdas det att det är  nödvändigt av säkerhetsskäl,att  skapa trygghet för israelen.

Israel har starkt stöd för sin politik  av kristna sionister och evangelikaler av olika schateringar. Israel håller nu på att förverliga Guds löften! Det var löften som det judiska folket fått  av Gud för att judarna skulle få ett eget land. Fanns det folk som var i vägen fick dessa köras över. Palestinierna befinner sig nu i den situationen! Netanyahu är inte sen att utnyttja den argumentationen även om motiven för hans del är renodlat nationalistiska. För ortodoxa judar är ovan beskrivna synsätt helt främmande, eftersom staten Israel inte kan bildas förrän Messias kommer. Och framhåller de, att när politiker tar över det som skulle vara Messias uppgift blir det blodigt värre!

Det blev givetvis blodigt! En talesman för den israeliska regeringen framhöll att Hamas mål är att ta livet av så många israeler som möjligt. Tiotusen israeler har också fått sätta livet till under dessa decennier! Men uppenbarligen har den israeliska armen haft en ännu högre ambitionsgrad då 50000 palestinier innefattande  en stor andel kvinnor och barn  gått åt förutom tusentals som blivit lemlästade. Israels mål är  att  åstadkomma ett starkt och självstänfigt Israel och för alla dessa kristna sympatisörer, främst kristna sionister, har ett fullbordande av Guds löften också varit målet, men som inneburit att vägen dit kantats av lik, mer än 60000 och alla dessa tusen och åter tusen skadade för livet. Och fler tycks det bli!

Allt  detta ovan redovisade   kastar skuggor över 70 års firandet i en stat där ändock yttrande- och pressfriheten är väl förankrad! 

Är  målet värt alla dessa spillda liv?  Här vore det plats för Israels alla välmenande vänner till självrannsakan!
Lars Hedlin

Läs även andra bloggares åsikter om  

25 mars 2018

Mufid Abdulhadi


Man brukar säga att ”Vinnaren skriver historien ” och så är det även i Israel-Palestina konflikten. Ingen ville lyssna på Palestiniernas vad som hände före och efter 1948 , de hade ett klart underläge, de flesta av dem behärskade inte engelska, fördriva från sitt land till grannländernas tältläger. Först när israeliska historiker började forska i historien på 1980 talet som även deras berättelser blev tagna på allvar.

Men mycket tidigare fanns en berättelse som ingen ville lyssna till. Palestinaflyktingen och läkaren Mufid Abdulhadi, som efter en lång flykt nått Sverige, hade skrivit en bok om sitt liv, om Palestinas historia och sina erfarenheter av konflikten. Efter att boken refuserats av tio förlag bestämde han sig för att själv ge ut den år 1962 i distribution av Seelig & Co. Nu har jag läst hans  bok : Arabernas äganderätt till Palestina. Visst boken är en partsinlaga , men ändå ger den en av bästa beskrivningar av Palestinas historia och Palestinakonflikten jag läst.

Vem var Mufid Abdulhadi ? Han föddes 1913 i Nasaret hans familj var en stor välbeställd och inflytelserik palestinsk jordägande familj. Hans far var civilguvernör i Nasaret, då en del i det Ottomanska imperiet.

Insprängd i sin egen familjekrönika berättar han detaljerat och insatt om Palestinas och de omgivande ländernas historia Mandattiden, Sykes-Picot-överenskommelsen, Balfour-deklarationen, delningsförslagen av Palestina , omröstningen i FN 1947, mordet på Folke Bernadotte mm.

Hans första skola var en internatskola i Ramallah , skolan drevs av Kväkarna ”The Friends Boy’s School”. Efter avslutad skolgång i Ramallah skickades Mufid till Libanon för att studera till läkare vid det Amerikanska Universitetet i Beirut. Han tog examen juni 1936 , Doctor of Medicine of and and Surgery. Samtidigt som hans hemland skakades av vilda strejker. På hösten samma år tog han tåget från Jerusalem till Egypten, för att gå ombord på ångaren Strathmore från Port-Said målet var London.
Han började studera vid The Post Graduate School, tyvärr var bara den teoretiska utbildningen öppen för honom eftersom han inte hade Brittisk universitets examen. Efter att genomgått teoretiska utbildningen beslöt han att fortsätta sina studier 1937 vid Berlins Universitet hos professor von Eicken med operations utbildning och praktisera vid en öronklinik. 

Men snart fick han känna på att han var utlänning ” Ni måste förstå att detta är ett tyskt sjukhus och att många patienter inte gillar utlänningar” Han tänkte lämna Tyskland men 1939 stängdes gränserna och han blev fast i Berlin och sitt underhåll från sin familj försvann. Men hans professor ordnade att blev anställd som underläkare vid ett sjukhus i Berlin. Att han hade ett brittiskt pass ( Palestina var då mandat under England) gjorde hans situation besvärlig, han var nära att bli internerad , men som tur var träffade han samma tjänsteman som en gång ordnade hans visum till Tyskland, som insåg att han var från Palestina-mandatet och inte en brittisk medborgare.

För att bättra på sin tyska gick han på en språkskola. I gruppen fanns tre arabiska elever som tillhörde det sk. syriska partiet, partiet var en extremiströrelse som gärna grep till våld.

I Berlin träffade han även Stormuffin Amin el-Husseini av Jerusalem, de kände varandra sen de var pojkar. Var Amin el-Husseini nazist ? ” Den nazistiska ideologin innehöll alldeles för många punkter som verkar stötande på det arabiska tankesättet. Stormuffin var realpolitiker, han var engelsmännens fiende nr. 1 det var därför naturligt att han sökte samarbete med tyskarna för att nå sina mål.”

Han fortsatte att jobba på sjukhuset i Berlin med allt tyngre arbetsbörda, när hans tyska lärarkollegor inkallas till fronten. Han sitter i skyddsrum under bombanfallen och ser ett allt mer sönderbombat stad när han kommer upp och efter flygangreppen.

1942 börjar han börjar fundera på att försöka lämna Tyskland, men alla försök hade då hittills avslagits, men till sist gick det och 1943 kunde han resa till Sverige med sin svenska fästmö.

I Sverige vilade paret ut på sin svärfars bondgård utanför Västerås, de gifte sig , deras första barn Fauzia föds.

Men hemlängtan till Palestina gjorde sig påmind. I mars 1945 lyckades han och hans familj få plats på diplomatbåten Drottningholm som skulle avgå i Röda Korsets regi till Mellersta Östern. Resan gick via Norge, Liverpool, Färöarna, innan fartyget anlöpte Port Said i Egypten efter 3 veckor till havs. Efter ett par veckor hos sin bror i Kairo var han på väg med tåg genom Sinaiöknen till Lydda och sitt älskade hemland.

 Efter hemkomsten öppnade han en öronpraktik i Jerusalem, operationerna utförde han på ett sjukhus som tillhörde en gammal judisk kollega Dr Wallach som bott hela sitt liv i Palestina. Jerusalem hade nu förändrats , engelsmännen hade nu delat upp staden i olika zoner och skräcken för terrorister hade börjat gripa omkring sig. Han skriver att mellan 1945 och 1948 riktade sig de judiska terroraktionerna sig huvudsakligen mot engelsmännen. Men snart startade terroraktioner mellan judar och araber.

Och värre blev det när judiska resp. arabiska läkare började mördas , bara för att de inte gjorde någon skillnad mellan etniciteten hos sina patienter. Måttet rågades för hans svenska hustru när den svenske missionären Hilda Andersson som bodde på Oljeberget  mördades

Han beslöt att lämna Jerusalem , via Jeriko reste familjen till Amman som var proppfullt med flyktingar. Han försökte få arbete där men något arbete för en ögonläkare fanns inte.  Familjen fortsatte till Syrien, han fick så småningom arbete som militärläkare i Damaskus men konsument priserna steg i Syrien situationen så allt mörkare ut

På sommaren 1949 sålde hans sin åttacylindriga Buick till underpris för att få råd med en biljett på ett Egyptiskt passagerarfartyget El-Malik från Beirut som via Alexandria som tog dem till Marseille för att ta dem till sin hustrus hemland Sverige. ”

När Passagerarbåten El-Malik lyfte ankar från Alexandria: ” En sista gång såg vi Palestinas kustremsa innan båten slutgiltigt satte kurs mot Marseille . Jag kände mig ledsen att behöva avlägsna mig ännu längre bort från Palestina, trots att jag nu var på väg till min hustrus hemland.”

De mötte ett annat fartyg, vid dess reling kantades av hundratals sjungande och jublande människor som för första gången hälsade det ”förlovande landet”. De var lyckliga människor som viftade med den judiska statens flagga. Vem vet , kanske kommer någon av dem att bo i vårt hem i Jerusalem ? sa han till sin hustru.

Mufid Abdulhadi blev läkare vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm , dog år 2001 i Solna

Andra om Boken  "Alla människors lika värde" 

Boken går att få tag i på antikvariat  Bokbörsen

Tidigare: Den Palestinska flyktingkatastrofen 
Samtliga foton från hans bok. 

Läs även andra bloggares åsikter om

21 mars 2018

Till Orienten

Jag har sedan länge intresserat mej är äldre litteratur och reseskildringar från ”det heliga landet” de är historiska” tidskapslar” och ger inblick resenärens inställning till landet. Frank Mangs född 1897 i Närpes, Finland, död 31 juli 1994 i Karlstad, var en evangelist, predikant och författare. Från 1932 och till efter andra världskrigets slut var han predikant i Betlehemskyrkan i Oslo . Under sin gärning gjorde han sig känd som kringresande predikant och gjorde bland annat sju resor till USA.

Resan påbörjades 27 mars 1938 och han reste med sin fru Karin hela vägen i bil genom Europa. Frank var en god iakttagare och kände av stämningarna hos de människor de mötte på resan.

De körde på de nya anlagda Tyska autostradorna, han insåg vart Tyskland var på väg ”allting är anlagt för på fart och säkerhet .. där Tyskland på några timmar kan kasta hela arme’er från gräns till gräns”.

 I Tjeckoslovakien mötte han en dämpad oro vad Hitler tänkte hitta på härnäst efter att Österrike förenats med Tyskland bara en månad tidigare. Vid ett besök på en lantgård så de också klyftan mellan Tjeckoslovakiens folk, ägaren ”renrasig tjek” och ute på bakgården arbetade slovaker de fattigaste och i kulturellt anseende lägst stående av landets befolkning.
Några minuter innan Hitlers annkmst till Wien

De reste vidare in i ett land med nyresta äreportar och höjda fanor. Det var ett tidigare kuvat Österrike som nu reste sig från 1:a världskrigets förnedring. I Wien var berusningen fullständig. Paret anlände dit två dagar innan Hitlers ankomst och de stod mitt i folkmassan när han anlände. ”Wir danken unseren Fuhrer, Ein Volk! , Ein Reich!, Ein Fuhrer! ”
” Min själ frös – Det var någonting inom mig som tvingade mig att bedja för den hypnotiserade massan. Han noterade även den gryende förföljelsen av de judiska affärsinnehavarna.

Paret fortsatte sin resa genom Ungern, Jugoslaven , Albanien , Grekland och därifrån tog man båt till Palestina.
Pansarbil i Nasaret

Här delger jag korthet några av hans reflexioner på vad han såg i Palestina.

De anlände till hamnstaden Haifa, den första frågan de mötte var ” Har ni vapen ? ” Det är mycket osäkert här det blir värre för varje dag. ” De frågade ”Kan man inte få en arab med sig som sällskap de skjuter väl inte på sitt eget folk? ” – ”Det är ingen hjälp. Judarna själva skjuta lika friskt som araberna”
Nasaret

Han fann ett Palestina i oro, regeringen (i England) hade tillsatt en kommission som skall studera möjligheten av landets geografiska fördelning mellan judar och araber. Araberna hade besvarat det med att proklamera en generalstrejk i flera städer.

Tulltjänstemannen i Haifa: ” Leka med ord – Det var det engelsmännen gjorde under världskriget, när man gav både judar och araber hopp om landet… Men nu är leken genomskådad och tycks kosta England mera än man någonsin beräknat.”

Judiska kolonister
Vi en bensinstation träffade de två judar en från Tyskland de andre från Ryssland. De berättade om en tilltagande arbetslöshet och missmod. Men de träffade även på judiska kolonisamhällen på Saronslätten , välbyggda hus med välskötta vingårdar, apelsinlundar och vetefält. Men på vissa håll har man just börjat, de judiska kolonisterna bor i tält eller brädskjul.

Han skriver: Alltsedan jag blev kristen på allvar började jag tänka över judarnas underliga ställning bland nationerna., jag har tyckt det vara en självklar sak att judarna skall ha Palestina. Men det är en sak som jag praktiskt taget glömt: -Att Palestina redan förut var befolkat av en nation, som med undantag av kortare perioder i 1300 år. Det är araberna, och de ser Palestina som sitt hemland och betraktar i flesta fall judarna som snyltgäster, vilka kommit för att inkräkta på deras åkertegar, vinfält och betesmarker. Sedan jag lärde älska även araberna blev judeproblemet mer invecklat än någonsin förr.
Fiske i Genesarets sjö

Vi måste förstå även arabernas synpunkt. Var finnes den nation i hela världen som är villig att till förmån för ett annat folk avstå ifrån land, som man brukat och bebott i över tusen år?

Vi vant oss att i araberna endast se en hop knipsluga skojare, opålitliga beduiner och okunniga analfabeter. Men under vår vistelse i Palestina lärde vi känna intelligenta araber, själsfina kristna araber, som på allt sätt kunna mäta sig med vilken kultiverad västerlänning som helst.

En dag träffade de en samling arabiska högskolepojkar ” Har ni lust att köpa Palestina ?- ” Nej svarade Frank jag har inget bruk av det , jag älskar mitt eget land Sverige ” Jag fattade inte ögonblickligen att de med sin fråga siktade på. – Deras svar ”Detsamma gör vi. Och vi vilja behålla det. Skriv och låt världen veta det att vi älskar vårt land och vilja inte förlora det”

Vi våga inte profetera här. Vi kunna bara konstatera, att skola judarna ha hela Palestina och verkligen få bo i frid inom landets gränser, så måste två mäktiga faktorer röjas ur vägen: arabernas nationalism och muhammedanernas religiösa fanatism. Och Gud kan göra under, även om inte vi fatta hur det skall gå till. Från Haifa reste paret till Jerusalem, besökte Nablus Road och Svenska Konsulatet där.

Beduiner Frank Mangs i mitten

Ett ytterligare vittnesbörd om ”Palestina i orostider” fick de av två brittiska poliser som även gästade konsulatet . De hade varit med om ett bombdåd på ett tåg från Haifa, för två veckor tidigare, då två poliser dödades av en bomb i ett paket. ”Vore det för att försvara mitt land mitt land, skulle jag gärna stanna, men här har jag bara otack för att natt efter natt sätter mitt liv på spel ute i bergen. Både judar och araber ser snett på mig, Sju av mina arabkollerger blev överfallna av banditer i norr senaste natt. Sex skötos ögonblickligen. Jag är mätt på det här.

De skaffade sig en guide i Jerusalem, de hade läst i Palestinaskildringar om ”knipsluga” guider, men den unge man de blev rekommenderad blev bästa vänner, en ung kristen tillhörande den ortodoxa kyrkan. Som svensk och evangelikal blev han som många andra besviken av de heliga platserna. De såg inte ut som han föreställt sig från söndagsskolplanscher och bilder i familjebiblar.

Den heliga gravens kyrka i Jerusalem
Verkligheten är att han som många andra blev missräknad över allt som människohänder byggt över de hela platserna.

 Men ändå ”en vallfärd till Palestina kan aldrig bli en missräkning.”


 Han berättar om den ”fängelseliknande” födelsekyrkan i Betlehem som är byggd över platsen där Maria jag Jesus di. Timmermanshemmet i Nasaret som är överbyggt med en ståtlig kyrka, och där Jesus förvandlade vatten till vin finns inte mer än två kyrkor.

Och på en öde strandfläck vi Genesarets sjö har man nyligen byggt en samlingssal på den plats som Jesus mättade de 5000 männen.



 
Kloster i Juda öken

Men bättre tyckte han om att besöka Ein Karim i Juda bergsbygd Johannes Döparens födelseby, med en vacker utsikt över det kuperade landskapet. Och även den stora gröna fläck i Betlehem som var Herdarnas äng. Men ett nattligt besök i Getsemane örtagård var nog ett av bästa minnen för pastorn. Han hann också med att hjälpa fiskare vid Genesarets sjö att dra not.

Dalakolonien - Frank Magns längst till höger

De besöker missioner och kyrkor i Jerusalem, Svenska skolan och Dalakolonien . På Svenska skolan träffar de på ett par käcka engelskor som kallade sig ”Peace-Army” Den arbetar för fred och samförstånd mellan folken på ett mycket praktiskt och påtagligt sätt.

Mullbärsfikonträd i Jeriko

Via Berseba fortsatte de sin resa ner till Sinai och vidare mot Egypten och Kairo. Via Alexandria fortsatte längs Medelhavets södra kust in i Libyen förbi Cyrene och fram till Tripolis. Båt över Medelhavet till Malta och vidare till Syrakusa på Sicilien. Genom Mussolinos Italien förbi Rom. De återvände till Sverige 11 juni 1938.

Tidigare : Lewi Pethrus i i Jesu Land

 Läs även andra bloggares åsikter om

2 mars 2018

Dagen reser till Israel 2018

Den kristna tidningen Dagen gör nu reklam för sin årligen återkommande höstresa för sina läsare:

Preliminärt dag för dag-program 4 – 13 november 2018

Dag 1 Söndag 4 november Vi träffas på Arlanda mycket tidigt på morgonen för avresa med Norwegians direktflyg kl 07.00. När vi landar på Ben Gurionflygplatsen vid lunchtid kl 12.35 väntar vår guide Peter Lebenswerd på oss. Bussen tar oss direkt till Caesarea Maritime, där vi äter en sen lunch och besöker de välbevarade lämningarna från romartiden. Sedan fortsätter vi till kibbutzhotellet Ohalo vid Gennesarets sjö där vi äter middag och övernattar.

Dag 2 Måndag 5 november Dagen ägnas åt en rundtur i norra Israel med stopp bland annat vid klostret på Karmelbergets topp där Elia med Guds hjälp besegrade Baalsprofeterna, Nasaret, där Jesus växte upp samt Bahaireligonens magnifika anläggning i Haifa. Middag och övernattning på Kibbutz Ohalo

Dag 3 Tisdag 6 november Vi börjar dagen med ett besök i Safed, centrum för den judiska mysticismen Kabbala, och fortsätter upp på Golanhöjderna, där vi blickar in över Syrien. Vi besöker utgrävningarna såväl i den gammaltestamentliga staden Dan som i Banias, där den romerska guden Pan dyrkades. Det blir en dag fylld av inte bara vackra naturupplevelser utan också med närkontakt med dagens konfliktladdade situation i regionen. Middag och övernattning på Kibbutz Ohalo.

Dag 4 Onsdag 7 november Självklart ska vi göra en båttur på Gennesarets sjö och besöka de viktiga platserna runt sjön där Jesus var verksam. Saligprisningarnas berg blir i dubbel mening en höjdpunkt. I Kafarnaum ser vi resterna av såväl synagogan som Petrus hus och nere vid sjöstranden står vi på samma mark som Petrus när han fick frågan av Jesus: "Älskar du mig?" Vi kommer fram till vårt hotell i centrala Jerusalem på kvällen och äter middag tillsammans.

Dag 5 Torsdag 8 november Den första av två intensiva dagar i Jerusalem med omnejd, när vi besöker Betlehem, med Födelsekyrkan och möjlighet till att köpa souvenirer i en butik ägd av kristna palestinier, utgrävningarna av Davids stad med fascinerande inblickar i gammaltestamentlig historia samt Förintelsemuseet Yad Vashem, som inte lämnar någon oberörd. Middag och övernattning på hotellet i Jerusalem.

Dag 6 Fredag 9 november Vi fortsätter att utforska Jerusalem. Besök på Olivberget, i Getsemane, i Gravkyrkan och vid Trädgårdsgraven står på programmet, liksom de judiska kvarteren och Västra muren. Middag och övernattning på hotellet i Jerusalem.

Dag 7 Lördag 10 november Vi lämnar Jerusalem för en heldagsutflykt med besök vid Jesu dopplats Kasr Al-Yehud vid Jordanfloden, fästningen Masada, Qumran där Dödahavsrullarna hittades, och sist men inte minst bad i Döda havet. Middag och övernattning på hotellet i Jerusalem.

Dag 8 Söndag 11 november Vi får en inblick i staten Israels 70-åriga historia med besök bland annat i Ben Gurions villa och Independence Hall i Tel Aviv. På Bauhaus Center lär vi oss om stadsdelen ”White City” och dess intressanta arkitektur. Middag och övernattning på Metropolitan Hotel, mitt i centrala Tel Aviv, ett par hundra meter från en av Medelhavets bästa stränder.

Dag 9 Måndag 12 november Matmarknaden I Tel Aviv är världsberömd och präglas av matkulturer från många olika länder varifrån människor invandrat till Israel. Där får vi en rundvandring med avsmakning av minst sju olika delikatesser. På eftermiddagen tar bussen oss till närbelägna Yafo, Bibelns Jaffa, där vi bland annat beser Simon Garvarens hus, där Petrus var gäst. Vi besöker också Yitzak Rabin Center för att lära oss mer om modern israelisk historia. Middag och övernattning på vårt hotell i Tel Aviv.

Dag 10 Tisdag 13 november Denna sista dag har vi möjlighet till egna strövtåg i Tel Aviv och/eller några timmar på stranden. Vi lämnar hotellet med buss kl 15.30 och beger oss till flygplatsen för incheckning. Planet till Stockholm lyfter 19:05 och landar i Stockholm 23:00.
Slut citat ur Reseprogrammet  

Ännu en gång gör mig Dagen besviken " När jag läser igenom reserutten ser jag hur slående lite möten med landets kristna. Visst är det viktigt att vi, när vi besöker landet att vi besöker de heliga platserna där Jesus vandrade och de historiska judiska platserna för att förstå kristendomens judiska rötter.

Men varför väljer researrangörer bort att möta de kristna där? Varför inte en Gudstjänst på Söndag dag 8 i någon kyrka? Är "köpa souvenirer i en butik ägd av kristna palestinier" det enda möte med de kristna ? Varför inte guidning på Västbanken med SKR:s Följeslagareprogrammetf ?

Tidigare: Är svaret att ord som ”ockupation, mur och bosättningar” inte passar in i den verklighetsbild dessa kristna resenärer har.? Vågar man eller vill man inte se dagens verklighet?
" Ur Möt människorna


 Läs även andra bloggares åsikter om  

25 februari 2018

“Church Lands Bill”




Vi ledare för kyrkorna med ansvar för den Heliga gravens kyrka och Status quo som styr förvaltandet av de olika kristna heliga platserna i Jerusalem - det grekisk-ortodoxa patriarkatet, Custos med vårdnaden om det heliga landet och det armeniska patriarkatet - följer med stor oro den systematiska kampanjen mot kyrkorna och den kristna gemenskapen i det heliga landet, i flagrant kränkning av den existerande status quo-lagstiftningen.

Nyligen har denna systematiska och offensiva kampanj uppnått en aldrig tidigare skådad nivå, eftersom Jerusalemkommunen utfärdat skandalösa indrivingsmeddelanden och order om beslag på kyrkans tillgångar, egendomar och bankkonton för påstådda skulder av straffavgift för kommunala skatter. Detta är ett steg som strider mot kyrkans historiska position inom den heliga staden Jerusalem och kyrkornas förhållande till de civila myndigheterna. Dessa handlingar bryter mot befintliga avtal och internationella skyldigheter som garanterar kyrkans rättigheter och privilegier, i vad som verkar vara ett försök att försvaga den kristna närvaron i Jerusalem. De största offren i detta är de fattiga familjer som kommer att stå utan mat och boende, liksom de barn som inte kan gå i skolan.

Den systematiska kampanjen av missbruk mot kyrkor och kristna når nu sin kulmen med en diskriminerande och rasistisk proposition som endast riktar sig mot den kristna gemenskapens egendom  i det heliga landet. Den här avskyvärda propositionen kommer att läggas fram idag i ett möte i en departementskommitté som, om den godkänns, skulle göra det möjligt att expropriera kyrkornas mark.  Detta påminner oss om alla lagar av liknande karaktär som infördes mot judarna under mörka perioder i Europa.

Detta systematiska och exempellösa angrepp mot kristna i det heliga landet strider kraftigt mot de mest grundläggande, gamla och suveräna rättigheterna och trampar på den känsliga uppbyggnaden av relationerna mellan den kristna gemenskapen och myndigheterna under årtionden.

Därför, och med erinrande av uttalandet av patriarkerna och de lokala kyrkornas ledare, daterat den 14 februari 2018, samt tidigare uttalande i september 2017, beslutade vi oss för, som en proteståtgärd, att ta detta makalösa steg att stänga den Heliga gravens kyrka i Jerusalem.

Tillsammans med alla ledare för kyrkorna i det heliga landet står vi förenade, fasta och beslutsamma, för att skydda våra rättigheter och våra egendomar.

Må den Heliga Anden besvara våra böner och medföra en lösning av denna historiska krissituation i vår heliga stad.

THEOPHILOS III          Patriarch of Jerusalem         
FRANCESCO PATTON       Custos of the Holy Land
NOURHAN MANNOUGIAN    Armenian Patriarch of Jerusalem

Översättning  av  Anna Karin Hammar från orginaltexten: Statement on Municipal threats and the discriminatory “Church Lands Bill”

Läs även  "Denna systematiska och aldrig tidigare skådad attack mot kristna i det Heliga Landet bryter allvarligt de mest grundläggande, gamla och suveräna rättigheter, trampar på den känsliga konstruktion  av förbindelserna mellan den kristna gemenskapen och myndigheterna i årtionden", sade de." Ur  Christian Today

  "– Kyrkorna fanns i Jerusalem innan Israel bildades och de har alltid varit befriade från att betala skatt, också under Jordanien och det brittiska mandatet, säger Atallah Hanna, grekisk-ortodox ärkebiskop." Dagen


Läs även andra bloggares åsikter om