har jag fått del av ett mycket tänkvärt brev om den kristna palestinska damen Nagua Tarazi i Gaza City citat:
Fred, frihet & rättvisa
Hon är en före detta diplomat som inte tror på våld, men hon lever mitt i våldet. Nagua Tarazi (Nájwa Tárratsi), 58 år, säger sig känslomässigt och energimässigt vara en 70-åring. Nagua bor i Gaza City.
På julaftonen lämnade hon Gazaremsan för att fira jul hos sin syster i Betlehem. Hon hade, som kristen, äldre och kvinna, fått tillstånd av de israeliska myndigheterna att vara där i åtta dagar. Vid gränsövergången in till Israel anade hon inget om vad som skulle hända. Allt var som vanligt. Men snart brakade kriget loss. Bomberna haglade. Kvar i Gaza fanns hennes familj och den yngste av hennes tre barn – en 26-årig son. Hon var mån om att återvända till Gaza på nyårsdagen för att komma tillbaka hem till honom. I två år har sonen varit arbetslös. Ingen i hennes familj har arbete.
En annan av hennes systrar, som har sitt hem i Gaza, fick detta fullständigt förstört under kriget. Men huset stod tomt. ”Ingen i min familj skadades eller dödades, men många vänner…” Hon blir tyst en stund på telefonlinjen mellan Lund och Gaza City. I tystnaden talar sorgen och saknaden. Och det där ofattbara. Att det verkligen hänt allt detta grymma, destruktiva våld. Att de är döda dessa hon känt, tyckt om, älskat.
För Nagua är det nu viktigast att Gazaborna ska få ett normalt familjeliv med arbetsmöjligheter. ”Att vi ska få fred med Israel och kunna leva tillsammans...” Och så kommer tillägget, lite halvt kvävt: ”- rättvist…” Det blir tyst igen, som om hon inte riktigt vågar lita på rättvisans möjlighet i den värld de delar. Hon tar sats och fortsätter: ”Vi behöver frihet att vara som andra folk – ha rörelsefrihet. Vad som helst kan fortfarande hända här i vilket ögonblick som helst. Jag är fortfarande rädd. Alla här är rädda. Vi lever i stor osäkerhet.” Nagua vistas konstant i sitt hem. Hon önskar för egen del att inte längre behöva vara rädd – att kunna gå ut på gatan.
”Här finns inga barn längre. De är alla förstörda. Deras mödrar är också traumatiserade. I barnens ögon finns inte barnens blick. De har tvingats att bli vuxna. Barnen och de unga har inget hopp kvar. De bara sover och äter. Inget annat. Och de är så rädda.”
Själv har hon ett hopp – rädslan till trots. Hoppet stavas fred. ”För att nå fred behöver vi älska varandra. Jesus säger att vi ska älska varandra. Muslimernas tro är densamma: Att följa Guds kärlek, lära känna Gud och följa den Gud som vill ärlighet och kärlek. När jag är med Gud har jag det bra.” När bomberna faller ber hon. När hon är rädd ställer hon sig framför sin Mariaikon och ber till Gud. Ber fritt ur hjärtat om den kris de befinner sig i. Ber också med orden i bönen Vår fader. Nu under fastan ber de extra mycket där i hennes hem i Gaza. ”Jesus led så mycket mer än vad vi har gjort. Men för att Gaza ska nå uppståndelse behövs fred.”
Det är kärlek hon tror på – inte våld. Hon säger nej till våld med emfas i rösten. Rösten förvandlas när hon uttalar sitt nej; den blir stark och bärkraftig – om än fortfarande skrovligt trött. För Nagua är det med kärlek som hatet kan övervinnas.
Under 22 dagar av krig var hon och hennes man helt utan vatten eller hade endast ytterst sparsamt med vatten någon timma om dagen. I fem dagar var elförsörjningen helt ur funktion.
Hennes kyrka, den grekisk-ortodoxa, hade efter kriget med hjälp från utlandet möjlighet att dela ut lite mat till sina församlingsbor och mellan 100-200 dollar per familj. I Gaza fanns för några år sedan 2000 kristna. Idag är siffran 1500. De unga som haft möjlighet har studerat utomlands och blivit kvar där. Det finns undantag: Unga som kommer tillbaka till Gaza för att bidra med sin utbildning. De 1500 kvarvarande kristna består av 350 familjer.
Nagua bor i ett välbärgat område av Gaza City. Hennes familj har varit en av de mest inflytelserika i Gaza. Hennes far var affärsman och ägde många gårdar. Alla Naguas sju systrar och fyra bröder kunde få goda utbildningar. Själv studerade hon engelsk litteratur och har många år varit diplomat. Hon har arbetat som sekreterare åt en ambassadör i Tripoli - Libyen. Men mycket har hänt. Nu efter kriget menar hon att alla är fattiga. Hennes favoritförfattare under studietiden var Charles Dickens – för hans sociala medvetenhet och beskrivningen om det fattiga och lidande barnet Oliver Twist.
Nagua säger sig inte ha ord för att beskriva det krig hon nyss genomlevt.
Hon säger sig inte kunna uttrycka vad hon känner.
Men jag hör inget hat i hennes röst.
Inte ens hårdhet.
Inte heller tomhet.
Hon är där – närvarande och handlingskraftig trots allt.
När hon hör att jag tappat kontaktmöjligheten med en vän som har samma arbetsplats som hennes bror och kusin – Shifa-sjukhuset – erbjuder hon sig genast att kontrollera hur det står till med min vän.
Jag ringer Nagua för att be henne om förbönsämnen till en mässa vi ska fira i Sverige nu under fastan. Det har hon inte svårt att dela med sig av: Fred, frihet och rättvisa.
I mässan bad vi med Nagua för fred, frihet och rättvisa – och för Nagua själv.
Slut citat: Susanne Grimheden
Onsdag 15 apr 2009 skriver DN citat: Israels armé satte in ammunition med vit fosfor under de 22 dagarna av krig i Gaza. Hur många civila palestinier som brändes till döds vet ingen. DN har träffat några av dem som överlevde. se länk
Israels fosforbomber dödade hennes familj
Desmond Tutu och Mary Robinson är två av flera prominenta individer som undertecknat ett öppet brev till FN:s generalsekreterare, där undertecknarna kräver en att en sådan folkrättslig granskning nu verkligen kommer till stånd i FN-regi.
Tutu and Robinson sign on to Gaza inquiry
Att ställa Israel till ansvar för krigsbrott gör vi inte för att vi vill Israel illa, utan för att vi vill Israels långsiktiga överlevnad.
Diakonia-Gaza: Vi får inte förbli tysta
Foto;no 1 Nagua Tarazi fotograf Susanne Grimheden. no2 The American school of Gaza , från Diakonia blogg
Läs även andra bloggares åsikter om israel
israel och palestina
palestina
kristendomen
kristen sionism
sionism
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar