Mer om Hebron ” Efter Israels ockupation 1967 flyttade små grupper av militanta judiska bosättare in i staden, skyddade av Israels krigsmakt. Till följd av säkerhetszoner kring bosättarnas hus och bosättarnas speciella vägar har många invånare tvingats bort från staden centrum. Den handel och det hantverk som för blomstrade i centrum, ligger nere. Israels arme blundar ofta för det våld och de trakasserier, som de judiska bosättarna utsätter den palestinska befolkningen för, men ingriper ibland” ur Wikipedia
Hej vänner, Här kommer ännu en berättelse från vår vardag i Hebron. Den är inte helt ovanlig här nere - även om den borde vara det enligt alla FN:s Mänskliga rättigheter. Men det känns väldigt ofta som om vi befinner oss i laglöst land. Var glad att du befinner dig i en annan verklighet.
"Var snäll och låt mig få min son tillbaka”.
Noah är en herde. Han har en flock på ungefär tvåhundra får och getter som han betar på en sluttning cirka 17 km från Hebron. Tills den här veckan kände vi inte Noah ... Utom från Bibeln.
Sedan gick han in i vårt liv vid en vägspärr. Han närmade sig en av mina kollegor på tisdag morgon vid vägspärren där vi varje dag följer barn och lärare på väg till två skolor. Min kollega kunde tillräckligt mycket arabiska för att förstå att något var fruktansvärt fel, och visade mannen till en annan kollega som talar flytande arabiska, för att han skulle få hjälp.
Detta är Noahs berättelse.
För tio veckor sedan rev den israeliska militären Noahs hus. Han är gift och har sju barn. De blev nu hemlösa. Hustrun och de yngsta barnen lever nu i två hyrda rum, här i Hebron. Röda Korset ställde ett tält till förfogande åt Noah för att han skulle kunna finnas i närheten av sina djur. Han satte upp ett enkelt träskjul som förråd, så att han kunde laga mat till sig och sonen, som brukade vara med honom ute för att valla får och getter.
Kl 8.00 förra måndagsmorgonen kom den israeliska militären tillbaka. Den här gången förstörde de cisternen han använder för att kunna vattna sin hjord. De slängde tältet i cisternen tillsammans med hans krossade hydda, sängkläder, kläder, leksaker och husgeråd, sedan fyllde de resten av cisternen med grus.
Noah berättar att soldaterna sparkade och slog hans hjord, en av tackorna fick missfall av slagen.
Hans fjorton år gamla son var med honom och han protesterade.
Tydligen, när den israeliska armén kommer för att riva ditt hem eller förstöra den livsnödvändiga vattencisternen ska du låta dem göra det utan invändningar. Kanske förväntar de sig en kopp te.
Det kan ha varit en fysisk konfrontation. Vi vet att två soldater hävdar att pojken gav dem skrapmärken. Vi var inte där, så vi vet inte riktigt vad som hände, men jag kan tänka mig att det är den mest naturliga sak i världen att försöka stoppa förstörelsen av något så värdefullt som en vattencistern. Vad som hände, var att sonen greps.
På tisdag morgon Noa var mycket vilsen och upprörd när han kom till oss vid checkpointen med en bild av sitt rivna hus. Han hade ingen aning om var hans son hölls fången. Han hade inget vatten vare sig till sig själv eller till sina djur. Han hade inte sovit på hela natten. Allt var kaos och han var som i en dimma.
Framför allt ville han veta var hans son fanns. Vi följde med honom till en israelisk polisstation i Hebron. De
kunde inte hjälpa, han var tvungen att ta sig till polisstationen invid den illegala bosättningen Kiryat Arba för att göra en anmälan. Vi följde honom dit.
Kiryat Arbas polisstation ser ut som en militärbefästning. Betongväggar, staket, taggtråd och övervakningskameror. Palestinierna måste anmäla sig per telefon. Det tog mer än en halvtimma innan Noah kunde nå någon människa via telefonen och han fick då veta att hans son fanns i militärfängelset Ofer nära Ramallah, minst två timmars bilresa från Hebron.Noah ville göra en anmälan mot soldaterna, men det fick han inte göra utan skulle då ta sig till det israeliska ministeriet av Internal Affairs på El-FAHAS, långt borta från Hebron. Den första taxichaufför som vi stannade ville inte ta oss dit. Den andra åtog sig körningen, men av sättet att köra att döma, så önskade han att körningen skulle ta slut så fort som möjligt.
Befästningen vid El-FAHAS är ännu mer extrem än Kiryat Arba. Ingen skriftlig information. Kafka-liknande mardrömsvärld med fjärrstyrda vändkors, metalliska röster som skriker sina instruktioner. Inga tecken som anger var en nykomling ska ta vägen. Slutligen med hjälp av andra väntande hamnade vi på rätt plats. Vi väntade och väntade. Slutligen dök en soldat upp bakom den skottsäkra skärmen. Så fick vi vänta igen tills en israelisk polis dök upp och tog Noahs uppgifter. Efter en stund fick Noah veta, att eftersom hans son hade misshandlat en soldat, så fick han inte lämna några klagomål. Av polismannens ögon att döma så var sonen redan inför rätta och dömd.Under fyra timmar hade vi gjort långa dyra resor – utan något resultat, mer än att Noah nu visste var hans son fanns. Vi återvände till Hebron.
I går besökte vi den ödsliga palestinska kulle där Noa lever. På toppen av kullen finns resterna av hans hus. Liksom de flesta hus här var det i grunden en konkret låda. Rivningstekniken enkel. En knuff av en bulldozer i varje hörn. Och Noahs hus är nu praktiskt taget platt som en pannkaka. Noah's bror har hämtat fårflocken till kullar där det finns vatten. Organisationer i Hebron försöker hitta en vattenledning för fåren och getterna, så att Noa och hans flock kan återvända till sin egen jord.
Noah har oturen att bo i område C på Västbanken. Som en del av det så kallade Osloavtalet är Västbanken uppdelad på tre områden: A, B och C. Område C är under fullständig israelisk militär och civil kontroll. Den israeliska myndigheten betraktar en byggnad eller hål i marken (som en cistern är) utformade efter 1967, som olaglig, om den byggdes utan tillstånd. Problemet är att tillstånd är nästan omöjligt att få. Palestinierna behöver bygga, så många tvingas att bygga utan tillstånd. Risken du tar är att den israeliska armén anländer. Med sina tunga maskiner, görs du hemlös, och i Noahs fall hotas hela ditt liv och din inkomstkälla. Senare på dagen träffade vi Noahs hustru och några av de yngre barnen i sina hyrda rum.Hans fru var i tårar. Hon har förlorat sitt hem, hennes levebröd - och nu hennes son.
Om sonen fälls, så kommer han att få sitta i fängelse under många månader. Hon sa till min arabisktalande kollega: ”Var snäll och låt mig få min son tillbaka.” Om vi bara kunde. Och många andra söner, som sitter i Israeliska militära fängelser.Idag ringde Noah på nytt på vår dörr, lika vilsen som förut. Nu kom han från Ramallah, trodde att han skulle få träffa sin son, men det visade sig att sonen fått en arm bruten och var förd till ett sjukhus, men han fick inte veta vart. Vi kontaktade olika myndigheter och för Noah är det nu bara att vänta. Lika vilsen och oviss om framtiden som tidigare, men han vet att vi gör allt som står i vår makt för att h
15 oktober 2010 översatt och modifierad till svenska av Inger
Uppdaterat 19 okt.
Artikel om Noah i Palestine Telegraph
Läs även andra bloggares åsikter om israel
palestina
kristendomen
mänskliga rättigheter
Dagen
SvD
GP
"Var snäll och låt mig få min son tillbaka”.
Noah är en herde. Han har en flock på ungefär tvåhundra får och getter som han betar på en sluttning cirka 17 km från Hebron. Tills den här veckan kände vi inte Noah ... Utom från Bibeln.
Sedan gick han in i vårt liv vid en vägspärr. Han närmade sig en av mina kollegor på tisdag morgon vid vägspärren där vi varje dag följer barn och lärare på väg till två skolor. Min kollega kunde tillräckligt mycket arabiska för att förstå att något var fruktansvärt fel, och visade mannen till en annan kollega som talar flytande arabiska, för att han skulle få hjälp.
Detta är Noahs berättelse.
För tio veckor sedan rev den israeliska militären Noahs hus. Han är gift och har sju barn. De blev nu hemlösa. Hustrun och de yngsta barnen lever nu i två hyrda rum, här i Hebron. Röda Korset ställde ett tält till förfogande åt Noah för att han skulle kunna finnas i närheten av sina djur. Han satte upp ett enkelt träskjul som förråd, så att han kunde laga mat till sig och sonen, som brukade vara med honom ute för att valla får och getter.
Kl 8.00 förra måndagsmorgonen kom den israeliska militären tillbaka. Den här gången förstörde de cisternen han använder för att kunna vattna sin hjord. De slängde tältet i cisternen tillsammans med hans krossade hydda, sängkläder, kläder, leksaker och husgeråd, sedan fyllde de resten av cisternen med grus.
Noah berättar att soldaterna sparkade och slog hans hjord, en av tackorna fick missfall av slagen.
Hans fjorton år gamla son var med honom och han protesterade.
Tydligen, när den israeliska armén kommer för att riva ditt hem eller förstöra den livsnödvändiga vattencisternen ska du låta dem göra det utan invändningar. Kanske förväntar de sig en kopp te.
Det kan ha varit en fysisk konfrontation. Vi vet att två soldater hävdar att pojken gav dem skrapmärken. Vi var inte där, så vi vet inte riktigt vad som hände, men jag kan tänka mig att det är den mest naturliga sak i världen att försöka stoppa förstörelsen av något så värdefullt som en vattencistern. Vad som hände, var att sonen greps.
På tisdag morgon Noa var mycket vilsen och upprörd när han kom till oss vid checkpointen med en bild av sitt rivna hus. Han hade ingen aning om var hans son hölls fången. Han hade inget vatten vare sig till sig själv eller till sina djur. Han hade inte sovit på hela natten. Allt var kaos och han var som i en dimma.
Framför allt ville han veta var hans son fanns. Vi följde med honom till en israelisk polisstation i Hebron. De
kunde inte hjälpa, han var tvungen att ta sig till polisstationen invid den illegala bosättningen Kiryat Arba för att göra en anmälan. Vi följde honom dit.
Kiryat Arbas polisstation ser ut som en militärbefästning. Betongväggar, staket, taggtråd och övervakningskameror. Palestinierna måste anmäla sig per telefon. Det tog mer än en halvtimma innan Noah kunde nå någon människa via telefonen och han fick då veta att hans son fanns i militärfängelset Ofer nära Ramallah, minst två timmars bilresa från Hebron.Noah ville göra en anmälan mot soldaterna, men det fick han inte göra utan skulle då ta sig till det israeliska ministeriet av Internal Affairs på El-FAHAS, långt borta från Hebron. Den första taxichaufför som vi stannade ville inte ta oss dit. Den andra åtog sig körningen, men av sättet att köra att döma, så önskade han att körningen skulle ta slut så fort som möjligt.
Befästningen vid El-FAHAS är ännu mer extrem än Kiryat Arba. Ingen skriftlig information. Kafka-liknande mardrömsvärld med fjärrstyrda vändkors, metalliska röster som skriker sina instruktioner. Inga tecken som anger var en nykomling ska ta vägen. Slutligen med hjälp av andra väntande hamnade vi på rätt plats. Vi väntade och väntade. Slutligen dök en soldat upp bakom den skottsäkra skärmen. Så fick vi vänta igen tills en israelisk polis dök upp och tog Noahs uppgifter. Efter en stund fick Noah veta, att eftersom hans son hade misshandlat en soldat, så fick han inte lämna några klagomål. Av polismannens ögon att döma så var sonen redan inför rätta och dömd.Under fyra timmar hade vi gjort långa dyra resor – utan något resultat, mer än att Noah nu visste var hans son fanns. Vi återvände till Hebron.
I går besökte vi den ödsliga palestinska kulle där Noa lever. På toppen av kullen finns resterna av hans hus. Liksom de flesta hus här var det i grunden en konkret låda. Rivningstekniken enkel. En knuff av en bulldozer i varje hörn. Och Noahs hus är nu praktiskt taget platt som en pannkaka. Noah's bror har hämtat fårflocken till kullar där det finns vatten. Organisationer i Hebron försöker hitta en vattenledning för fåren och getterna, så att Noa och hans flock kan återvända till sin egen jord.
Noah har oturen att bo i område C på Västbanken. Som en del av det så kallade Osloavtalet är Västbanken uppdelad på tre områden: A, B och C. Område C är under fullständig israelisk militär och civil kontroll. Den israeliska myndigheten betraktar en byggnad eller hål i marken (som en cistern är) utformade efter 1967, som olaglig, om den byggdes utan tillstånd. Problemet är att tillstånd är nästan omöjligt att få. Palestinierna behöver bygga, så många tvingas att bygga utan tillstånd. Risken du tar är att den israeliska armén anländer. Med sina tunga maskiner, görs du hemlös, och i Noahs fall hotas hela ditt liv och din inkomstkälla. Senare på dagen träffade vi Noahs hustru och några av de yngre barnen i sina hyrda rum.Hans fru var i tårar. Hon har förlorat sitt hem, hennes levebröd - och nu hennes son.
Om sonen fälls, så kommer han att få sitta i fängelse under många månader. Hon sa till min arabisktalande kollega: ”Var snäll och låt mig få min son tillbaka.” Om vi bara kunde. Och många andra söner, som sitter i Israeliska militära fängelser.Idag ringde Noah på nytt på vår dörr, lika vilsen som förut. Nu kom han från Ramallah, trodde att han skulle få träffa sin son, men det visade sig att sonen fått en arm bruten och var förd till ett sjukhus, men han fick inte veta vart. Vi kontaktade olika myndigheter och för Noah är det nu bara att vänta. Lika vilsen och oviss om framtiden som tidigare, men han vet att vi gör allt som står i vår makt för att h
15 oktober 2010 översatt och modifierad till svenska av Inger
Uppdaterat 19 okt.
Artikel om Noah i Palestine Telegraph
Läs även andra bloggares åsikter om israel
palestina
kristendomen
mänskliga rättigheter
Dagen
SvD
GP
Vilken tragisk historia.
SvaraRaderaUndra varför Israelvänner inte har kommenterat, hmm.