8 februari 2011

Gästkrönika-Betlehem


När du är här blir jag inte lika trött.

Det är fortfarande beckmörkt när jag kommer ut. Gatsoparen på andra sidan trottoaren hälsar god morgon. Den elektriska julbelysningen i form av stearinljus, stjärnor och kyrkklockor varvas med blinkande granar vid sidan av och över vägen som leder nedåt från den lilla stadens centrum. Det kunde vara vilken liten stad som helst i Mellanöstern men det är det inte: Däruppe på kullen sträcker sig kyrkan mot morgonstjärnorna så som den gjort i 1 500 år. En stjärna lyser extra starkt. Däruppe på kullen i rummet under altaret i kyrkan finns en annan stjärna i golvet. Det är platsen som kristna över hela världen firar som stallets, krubbans – Jesusbarnets födelseplats. Staden är Betlehem. Nedanför stadskärnan höjer sig så den åtta meter höga separationsmuren. De runda bemannande bevakningstornen är ännu högre. Muren omringar staden. Den går här, som på så många andra ställen, inte på den så kallade gröna linjen som utgör den lagliga gränsen mellan Palestina och Israel - utan inne på palestinskt område. Här går den två kilometer in på palestinsk mark.

Förtrycket.

Ofta avgörs staten Israelis dragning av muren av vattentillgången. En stor del av vattnet finns på palestinsk mark och därför byggs muren så att vattenkällorna hamnar utanför palestiniernas räckhåll. Sedan säljs en del av det palestinska vattnet dyrt tillbaka till palestinierna. En annan anledning till var muren hamnar är betingad av tillgången till jordbruksmark. Det är kampen om mark som är i fokus i Mellanösternkonflikten.

Strax utanför muren står 1 500 gamla olivträd som tillhör Betlehemsbor, men som dessa inte får skörda frukten av för den israeliska staten som byggt muren. Området fungerar som så kallad säkerhetszon. Framme vid den militära vägspärren står 550 palestinska män i kö i en lång metallbur till korridor – uppradade som djur inför industriell slakt. De är mestadels byggnadsarbetare som behöver in till sina jobb i Jerusalem. Somliga är sjukhuspersonal. 2 500 personer passerar här varje dag. En del har stått här sedan klockan två på natten för att komma först i kön och så hinna fram till sin arbetsplats i tid. Klockan fem öppnas vägspärren och de slussas långsamt genom en stor hangarliknande transithall och ett otal dokuments- och id-kontroller samt detektorer. I denna kala lokal är stämningen tryckt. Jag anar förtrycket.

Följeslagaren.

De unga israeliska militärpoliserna i sina skottsäkra kurer har egna säkerhetsvakter som står med maskingevären redo. I lokalens ände invid utgången, i närheten av en av dessa säkerhetsvakter, står Mathilda Lindgren, som till vardags är forskarassistent i Freds- och konfliktvetenskap i Uppsala, men som de senaste tre månaderna varit ekumenisk följeslagare för Kyrkornas världsråd. Hon räknar de förbipasserande. Hon ringer i mobilen till israeliska militära myndigheter för påtryckning när soldaterna försvårar framkomligheten i onödan eller stänger vägspärren. Hon rapporterar också soldaternas övertramp mot mänskliga rättigheter.

De som kommer ut i den kyliga morgonluften möts av en affisch från den israeliska turistbyrån. På affischen finns en bild av en familj på en strand. Texten lyder: Israel - där det är semester året om. Männen som kommit ut springer förbi affischen för att komma med nästa buss som tar dem den knappa milen in till arbetsplatserna i Jerusalem.

Tillbaka till Mathilda därinne i transithallen. Hon gör något ytterligare. Hon står där i sin typiska följeslagarväst med mössan neddragen över öronen, halsduken virad runt halsen och vantarna på. Varje palestinier som passerar henne hälsar hon och samtidigt bränner hon av ett fullständigt strålande leende. Jag vågar bestämt hävda att detta inte är något ytligt leende som vill vinna egen personlig fördel utan ett leende som kommer inifrån henne själv för att hon verkligen vill vara just precis där hon är. Jag kan bara beskriva det som att hon sällar sig till skaran av stjärnor på morgonhimlen och inne i kyrkan. Jag undrar om jag någonsin har sett ett så vackert leende tidigare. Speciellt inte så tidigt på morgonen. En palestinsk läkare stannar till framför henne. Han säger något till henne. Jag tar honom på orden. Jag inser att det han yttrar verkligen är sanning för honom. Orden han säger gör Jesusbarnet stolt över Mathilda. Läkaren säger till henne: När du är här blir jag inte lika trött.                                     

Susanne Grimheden , januari 2011.

Publicerad efter tillstånd av Susane Grimheden  SKR:s följeslagare mars - juni 2003 SKR-följeslagarprogrammet

Ytterligare två krönikor av Susanne Grimheden kommer snart

Läs även andra bloggares åsikter om

Dagen-Palestinska myndigheter vill se Betlehem som världsarv

1 kommentar:

  1. Joakim wohlfeil11 februari 2011 05:39

    Jag träffar ofta på följeslagarna ute vid checkpoints, i flyktingläger och skolor. Blir alltid lika glad över alla dessa som ger några månader av sitt liv för att hjälpa andra. Tycker det är speciellt häftigt med alla äldre som åker ut, kanske med lite grått hår men laddade med ett helt livs erfarenheter

    SvaraRadera