När jag upptäckte Palestina

Gert Gelotte, har varit krönikör och socialliberal ledarskribent på Göteborgs-Posten. Katolsk kristen och engagerad i Israel /Palestina konflikten Wikipedia

 

 

 

 

 

Gästkrönika: När jag upptäckte Palestina

Jag hade inte tänkt att publicera mitt föredrag från i går i Varberg. Det är ganska långt och mycket av det jag sa har jag sagt och skrivit i andra sammanhang.

Men nu har jag fått ett par förfrågningar.

Ni som var där kommer att märka att jag inte alltid följde mitt manus. Men vad jag sa när jag "gick loss" minns jag inte så noga. Det är charmen med att hålla tal - att följa sina ingivelser. Manuset finns för att det inte skall bli tyst.

Att konfrontera sina illusioner När jag upptäckte Palestina Föredrag för Amnesty i Halmstad 12 mars och för Palestina gruppen i Varberg 20 mars.

Tack för inbjudan och tack för att ni är här. Ni är viktiga. Ni och alla andra palestinaaktivister ser till att Israel inte kan fullborda sin bosättarkolonisering av Palestina i tysthet och obemärkthet. Ni håller hoppet vid liv. Det är mycket viktigt!

Som många i min generation, jag har fyllt 75, växte jag upp med kärleken till Israel.

Min kärlek till Israel kom sig av bilderna och berättelserna från Förintelsen och av myten om pionjärerna som fick öknen att blomma i landet utan folk för folket utan land.

Den kärleken var slitstark. Den höll tills jag som journalist och ledarskribet på GP 2007 reste till Västbanken och såg förtrycket, såg hur Israel vilar på palestiniernas nackar.

Hur min kärlek till Israel kunde förbli så oreflekterad så länge har jag sedan dess funderat mycket över. Min slutsats är plågsam. Jag tror att även vi som berömmer oss av att vara antirasister, som vill stå upp för alla människors lika värde kan bära på en underförstådd och outtalad, närmast instinktiv rasism. Utan att reflektera delar vi in mänskligheten i vi och dom. För mig som vit europé var vita europeiska israeler en del av mitt VI medan färgade och främmande palestinier var en del av mitt DOM.

Men detta skulle alltså få ett slut. Det började med att jag såg en annons om att Svenska kyrkan delade ut resestipendier till en studieresa på Västbanken.

Jag sökte och fick stipendiet. På Kastrup träffades vi, en grupp svenska journalister. Av reseledaren fick vi lika oväntade som tydliga instruktioner:

När ni kommer till den israeliska passkontrollen får ni inte säga att ni är journalister som skall resa på Västbanken. Säg att ni tillhör en grupp från Svenska kyrkan som skall delta i en kurs på Svenska kyrkans teologiska institut i Jerusalem. Då går det fortare och ni slipper besvär.

Redan samma kväll förstod jag varför. I Jerusalem träffade vi den israeliska regeringens presschef Daniel Seaman. Han var märkbart irriterad över att vi slunkit in i landet, visserligen lagligt men utan att låta den israeliska pressbyrån organisera vår resa och avgöra vem vi skulle träffa och vad vi skulle se.

Det blev ett ansträngt möte. Till slut frågade jag Daniel Seaman vad han ansåg om tvåstatslösningen. Den tror jag inte på, svarade han. Vad tror du på, fortsatte jag och Seaman, som representerade och talade för den israeliska regeringen svarade: Att vi kommer att etablerar fakta på marken.

Att etablera fakta på marken är det som pågått ända sidan staten Israels grundades och som fortsatt pågår varje dag. På olika sätt, direkt eller indirekt stjäl Israel så mycket palestinskt land som möjligt och fördriver så många palestinier som möjligt. Härom dagen fördrevs 40 000 palestinier från sina hem på Västbanken.

Men åter till min resa 2007. Den var helt öppen och ocensurerad. Svenska kyrkan ordnade transporter och intervjutillfällen, men la sig i övrigt inte i någonting. Vi journalister var helt fria. Vi träffade representanter för FN, för hjälporganisationer, för palestinska organisationer och för israeliska organisationer. Men framför allt fick vi se och möta palestinsk vardag på Västbanken under israelisk ockupation. Det var omöjligt att inte se förtrycket.

Här är några minnesbilder som jag bär med mig för evigt.

Checkpoint i Hebron foto EB

 

I Hebron träffar jag den ekumeniske följeslagaren Sidney Petersson från Fiskebäckskil. Han och hans kollegor går längs den stängda basargatan varje dag för att eskortera palestinska barn till och från en skola som ligger bredvid bosättarnas hus:

- Vuxna bosättare kastar sten, blockerar vägen för barnen med sina bilar och skrämmer dem med vapen, berättar han och tillägger:

- För ett tag sedan satte de eld på skolan. Men nu är den reparerad och fin igen.

Någon polisutredning av mordbranden gjordes aldrig. Den palestinska polisen släpps inte in av den israeliska militären och den israeliska polisen bryr sig inte om Reem el Sharifs polisanmälan. Hon är rektor för 116 barn i tio klasser och konstaterar lugnt:

- Israelerna skyddar inte våra barn. Men skulle vi stänga skolan ger vi upp till bosättarna och vi tänker inte ge upp.

Det bor inte många palestinier kvar i den del av Hebron som "skyddas" av israelisk militär. Men några vägrar att ge sig av. Från ett hustak kan jag iaktta konsekvenserna.

De palestinier som bor på stängda gator tillåts inte använda entrédörren utan måste ta bakvägen in i husen. Och även från baksidan kan det vara svårt. Några hus är bara tillgängliga om man först klättrar med stegar över grannarnas hustak och sedan ner genom ett hål i det egna taket.

Nästa minnesbild:

I den judiska bosättningen Teqoa träffade jag bosättaren Leif Weissman. Han var affärsman då i 60-årsåldern, född och uppvuxen på Söder i Stockholm med bosatt i Israel sedan tjugo år. Två år innan jag mötte honom hade han byggt sitt hus och blivit bosättare bakom taggtråd och beväpnad med en stor revolver.

Jag minns Leif Weissman som en ytterst trevlig, humoristisk och gästvänlig människa. Men när vårt samtal kommer in på palestinierna och situationen på Västbanken händer något: Enligt Weissman finns varken Palestina eller några palestinier - bara araber som gör intrång på judisk mark. Han förespråkar förvisso inte våld, men hans stora mål i livet förutsätter våld:

Det finns ingen plats för araber i Israel. Dom skall bo i arabiska länder. Det här landet är vår arvsrätt. Gud skapade hela världen. Det här lilla landet fick vi, säger han och håller som bevis upp en bibel framför mig.

Ännu en minnesbild.

Det har gått några dagar. Jag har vant mig vid nervösa israeliska värnpliktiga som pekar på mig med skjutklara automatkarbiner.

På väg norrut i bil ser jag en militärpostering vid vägkanten. Nu blir det problem hinner jag tänka innan jag ser att det är en palestinsk postering. Det fanns sådana på den tiden och jag minns att jag drar en suck av lättnad. Jag känner mig säker bland palestinier men i fara bland israeler. Något håller på att hända med min världsbild.

Byn Jayyus liggger på norra Västbanken, precis vid den så kallade muren. Fast vid Jayyus består ”muren” av dubbla taggtrådsstängsel och en patrullväg för israelisk militär.

Olivodlingarna sträcker sig så långt ögat når. Men 75 procent av byns odlingar ligger på andra sidan taggtrådsbarriären.

För att få tillstånd att odla jorden där, på andra sidan taggtråden, måste bönderna kunna bevisa för de israeliska myndigheterna att de äger marken. Det är inte alltid så enkelt i ett land som på hundra år varit en del av det ottomanska imperiet, brittiskt mandat, under jordanskt styre och nu i praktiken beslagtagits av israeliska bosättare. Och lyckas bonden bevisa sin rätt har problemen bara börjat:

”Föräldrarna får tillstånd att gå genom grinden, inte barnen. Hamnar därtill något av barnen i israeliskt fängelse för att ha deltagit i protester mot barriären straffas hela familjen genom indraget tillstånd”, berättar en av byns unga män och konstaterar:

”De flesta i byn får inte tillstånd och olivskörden kräver mycket arbetskraft”.

Första dan går det kanske bra, andra och tredje dan blir det problem vid grinden och fjärde dan är det stopp. På så vis bryts kontakten mellan byborna och deras jord långsamt men säkert.

Och när olivlundarna står "övergivna" kan de israeliska bosättningarna utvidgas med motiveringen att det sker på mark som ingen använder.

Då som nu pratades det vitt och brett om den så kallade tvåstatslösningen. Två stater, en judisk och en palestinsk sida vid sida i fred och samarbete.

Men nu som då är pratet om en tvåstatslösningen mest till för att hålla omvärlden, vi alla, sysselsatt medan Israel koloniserar Västbanken och inför apartheid. Sen, när fakta etablerats på marken, är det försent.

2007 omfattade Västbanken 22 procent av det gamla brittiska mandatet Palestina.

Av dessa 22 procent var 10 procent i praktiken annekterat av Israel genom att barriären till största delen byggts på palestinskt område. Sammanlagt var 40 procent av Västbanken förbjudet område för Palestinier.

Enligt Oslo-avtalet från 1993 och 1995 står endast 18 procent av Västbanken under något slags palestinsk kontroll - om israel tillåter det.

18 procent av 22 procent. Det är inte mycket som är kvar. Och i själv verket var det svårt att tala om Västbanken som en palestinsk enhet. Snarare rör det sig om en arkipelag av palestinska öar, kontrollerade av israeliska bosättningar, åtskilda av militärspärrar och vägar som endast får användas av israeliska bosättare. Parallellerna med det vita Sydafrikas försök att låsa in den svarta befolkningen i så kallade Bantustans är förfärande uppenbar.

Så reste jag hem, omtumlad men fast besluten att berätta för GP:s läsare vad jag hade sett och hört. Att det skulle leda till problem och få drastiska konsekvenser föll mig inte in.

Det blev fyra artiklar som skulle publiceras på GP:s ledarsida. Då som nu var GP en mycket proisraelisk tidning. Jag insåg att jag var på väg ut på tunn is men tänkte att så länge jag håller mig till bekräftade fakta så är det ingen fara. Jag hade fel. Det blev ett Herrans liv.

När jag idag läser den första av de fyra artiklarna är bråket som följde närmast overkligt. Så här skrev jag den 7 november 2007 under rubriken ”Terroriserade och plundrade”:

”JERUSALEM: Nej, absolut inte. Dr Tawfiq Nasser, chef för palestinska Augusta Victoria-sjukhuset i Jerusalem svarar utan att tveka en sekund när jag frågar: Ser du någon anledning till hopp? Sedan tystnar han ett ögonblick och fortsätter:

- Vi har inkompetenta ledare. Vårt land är delat. Israelerna tar det lugnt medan vi slåss inbördes. Det finns inga tecken på att israelerna vill göra något positivt.

På avstånd är det lätt att låta sig förledas till att tro att Västbanken mellan Israel och Jordanien är ett sammanhållet palestinskt område under någorlunda palestinskt styre. Ingenting kan vara mer fel. Av Israels fem miljoner judiska innevånare bor en halv miljon på Västbanken i 149 bosättningar, varav hundra är så kallat illegala utposter. De är dock inte mer illegala än att de skyddas av israelisk polis och militär samt förses med både el och vatten. Bosättarbefolkningen ökar med drygt fem procent varje år.

De 2,5 miljonerna palestinier på Västbanken bor, grovt sett, på tre "öar" runt städerna Jenin och Nablus i norr, Ramallah och Jeriko utanför Jerusalem samt Betlehem och Hebron i söder. Gaza är helt isolerat. De palestinska öarna begränsas i väster av Israels så kallade skyddsvall, som till största delen är byggd på palestinsk mark, och i öster av den israeliska militära spärrzonen längs med floden Jordan och Döda havet.

Cirka 40 procent av Västbanken är antingen konfiskerad av bosättare eller på annat sätt förbjudet område för palestinierna. Resten är kontrollerat av israelisk polis och militär. Sammanlagt finns 563 kontrollstationer, vägspärrar eller andra hinder som syftar till att göra det svårt för palestinier att resa på Västbanken. Den som ändå vill förflytta sig behöver id-kort, magnetkort samt tillstånd och måste underkasta sig ideliga kontroller och förhör. Bosättarna däremot har tillgång till ett eget vägnät där ingen palestinier får färdas och som styckar de palestinska "öarna" i isolerade holmar och skär.

Västbanken är ockuperad och koloniserad - i praktiken ett israeliskt territorium där israeler lever beväpnat herrefolksliv medan palestinierna hålls i bevakade enklaver. Likheten med sydafrikansk apartheid och bantustanpolitik är iögonfallande.

Konsekvenserna är skyhög arbetslöshet, upp till 70 procent, och galopperande fattigdom. Sedan 1999 har bruttonationalprodukten fallit med 40 procent och andelen som är beroende av FN:s mathjälp har ökat från tio till 34 procent.

Ur officiell israelisk synvinkel har palestinierna sig själva att skylla:

- Det är deras obehag mot våra liv. Vi försvarar oss och när man försvarar sig måste man ibland göra obehagliga saker, säger den israeliska regeringens presschef Daniel Seaman.

Sant är att självmordsbombningarna tycks ha upphört. Men det är också sant att den som vill smuggla in en bomb i Tel Aviv eller Jerusalem kan göra det. Och det är mycket svårt att förstå hur storskalig stöld av land och vatten kan vara ett skydd mot fanatiker med dynamit kring magen. 

Israelisk bosättning utanför Hebron foto EB

 

30 procent av bosättningarna ligger på konfiskerad privatägd palestinsk mark och 89 procent av Västbankens färskvatten kontrolleras och konsumeras av israeler.

Fram tonar i stället bilden av en israelisk politik som ytterst syftar till att konfiskera så mycket av Västbanken som möjligt och där det viktigaste medlet är att på alla sätt göra livet outhärdligt för palestinierna. Om det lyckas, vad återstår då av drömmen om Israel?

Dr Nasser gör så gott han kan i en omöjlig situation. Hans sjukhus är specialiserat på cancer och dialys. Cancerpatienterna kommer oftast för sent och skulle inte komma alls om inte sjukhuset ordnade busstransporter och tillstånd att passera vägspärrarna. Några akutpatienter ser han inte till. Den som är akut sjuk på Västbanken har inte tid att söka tillstånd för att få resa till Jerusalem utan måste hålla tillgodo med sämre vård.

Men barnen som skall in för dialys leker och skrattar när de kliver av bussen.

- Det gör mig optimistisk. Det betyder ju att vi har ställt in behandlingen av dem rätt.

Dr Tawfiq Nasser är glad för det stora i det lilla, ett barn som ler.

Annars finns inte mycket att skratta åt. De israeliska myndigheterna försöker komma åt sjukhuset genom att kräva in enorma påstådda skatteskulder. Lyckas de hotar konkurs.”

När jag läser artikeln i dag så framstår den som tämligen oskyldig. Men då, på GP:s ledarreaktion sågs den inte som oskyldig, Min närmaste chef, den politiske redaktören, kallades in till chefredaktören och tidningens ägare Peter Hjörne.

Jag fick veta att artikeln var för ensidig och att de tre väntande artiklarna inte skulle publiceras.

Jag invände att bland mina reskamrater fanns journalister från SVT och TV4 och att dom viste om att jag skrev på fyra artiklar. Blir det bara en artikel i tidningen får ni räkna med frågor om de andra, förklarade jag.

Det hjälpte. Jag fick lov att publicera alla fyra artiklarna. Samtidigt publicerades ett slags ursäkt med försäkran om tidningens lojalitet till Israel, skriven av den politiske redaktören.

För varje publicering tilltog kritiken. Jag anklagades för ensidighet, för att inte ta hänsyn till Israels intressen.

Jag fick stenhård kritik från representanter för den judiska församlingen men också möjlighet att förklara mig vid ett möte på Publicistklubben.

Jag minns att jag stod på en scen och sa ungefär såhär: Jag förstår inte hur jag kunna leva så länge utan att se vem som är gärningsman och vem som är offer och hur jag så oreflekterat kunnat ta gärningsmannens parti som om det var offrets fel. Men det är aldrig offrets fel.

På redaktionen rådde ett slags väpnat stillestånd. Jag kallades in till chefredaktören. Vi kom inte överens. Till sist hölls ett redaktionsmöte på ledarredaktionen där jag ställdes inför ett val:

Antingen skulle jag acceptera och återgå till tidningens proisraeliska hållning eller så var det slutskrivet om Mellanöstern för min del.

Jag svarade att jag omöjligen kunde gå med på att ljuga för tidningens läsare och fick beskedet: Okej då skriver du inte mer om Israel och Palestina.

Som ledarskribent är man till hälften journalist och till hälften politiker. Det är inte som på en nyhetsredaktion där du kan ha vilken politisk åsikt som helst så länge du inte blandar in den i nyhetsarbetet.

På en ledarredaktion däremot måste du dela tidningens politiska linje. GP på den tiden var socialliberal. Det var jag då och är jag fortfarande. Så linjen var inget problem.

Att dela tidningens politiska linje innebär däremot inte att man måste hålla med om allt, men man kan inte skriva mot linjen. Har man en avvikande mening i en fråga säger man ifrån och låter bli att skriva om denna fråga. Det är en oftast oproblematisk och nödvändig säkerhetsventil.

Jag kunde förstås ha sagt upp mig i protest, men jag valde att acceptera skrivförbudet. Jag älskade mitt jobb och jag ville fortsätta att skriva och bilda opinion i andra frågor. När jag blev ledarskribent hade jag föresatt mig att försöka göra något åt uteliggarnas liv i Göteborg. Det ville jag fortsätta med.

Mitt skrivförbud fick dock till konsekvens att mina kolleger tog mitt parti och vägrade skriva om Mellanöstern och så länge jag var kvar på redaktionen var det bara chefen, den politiske redaktören, som nödtvungen då och då skrev så lite som möjligt om Israel. Nu är det som ni säkert vet annorlunda. GP i dag är idag en mycket proisraelisk och prosionistisk tidning.

Skrivförbudet gällde dessutom bara på GP:s ledarsida. Inga försök gjordes att ingripa mot vad jag skrev eller sa på min fritid utanför redaktionen.

Den möjligheten har jag använt till max och därför står jag här i dag och talar med er.

Palestiniernas verklighet har ju inte blivit bättre utan sämre. Förtrycket är värre än någonsin och Israels regering döljer inte för ett ögonblick att de inte tillåter någon palestinsk stat utan vill ha hela landet och en judisk enstatslösning.

Finns det hopp? Finns det anledning att hysa hopp när allt ser så hopplös ut?

Den palestinske poeten Mahmoud Darwish skriver:

Vi palestinier lider av en obotlig sjukdom som kallas 'hopp'.

Hopp om befrielse och självständighet.

Hopp om ett normalt liv där vi varken ska vara hjältar eller offer.

Hopp om att få se våra barn gå till skolan utan fara.

Hopp om att en gravid kvinna ska få föda ett levande barn på ett sjukhus och inte ett dött barn framför en militär kontrollpost.

Hopp om att våra poeter ska se skönheten i färgen röd i rosor, snarare än i blod.

Hopp om att detta land återfår sitt ursprungliga namn: 'hoppets och fredens land'.”

Vi måste hoppas. För en tid sedan talade jag vid en ljusmanifestation för Palestina i Angereds centrum i Göteborg.

Där tände jag mitt ljus för Palestinas barn, för hoppet och för motståndsviljan. Det som var möjligt i Sydafrika är också möjligt i Palestina.

Ett land för alla sina innevånare, med lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett tro eller otro.

Det är den enda rimliga lösningen med respekt för alla människors lika värde och lika värdighet. För Palestinierna, men också för israelerna. De israeler som inte vill leva som kolonialherrar i en apartheidstat.

Så på det ena eller andra sättet:

From the river to the sea Palestine must be free!

From the river to the sea Palestine will be free!

Tack för att ni lyssnade. Och kom ihåg: Ni är viktiga. Ni och alla andra palestinaaktivister ser till att Israel inte kan fullborda sin bosättarkolonisering av Palestina i tysthet och obemärkthet. Ni håller hoppet vid liv. Det är mycket viktigt!