Gästkrönika: Palestina före och efter kriget i Gaza
Vilka är de grundläggande orsakerna till kriget i Gaza? Den frågan försökte jag besvara i går i ett föredrag för Vänsterpartiet i Örgryte Lunden.
Kära vänner, tack för inbjudan och det förtroende ni visar mig.
Jag tänker tala länge, men inte så mycket om det pågående kriget i Gaza. Det känner ni till. Israel har bombat Gaza till en öken. Dödat kanske 100 000 palestinier, majoriteten kvinnor och barn. Den israeliska armén har skjutit prick på allt från sjukhus till små barn och bränt palestinska familjer levande medan de sov i sin flyktingtält.
Israels mål med kriget är ingen skamlig hemlighet. Enligt israels regering är målet att tömma Gaza på palestinsk befolkning. Det är drygt två miljoner palestinier som först skall samlas i världens genom tiderna största koncentrationsläger vid den egyptiska gränsen. Därifrån skall de fördrivas. Vad som skall bli av Gaza är lite oklart. Men antingen bosättarkolonier eller president Trumps våta dröm om en lyxresort med hotell, kasinon och palestinskt tjänstefolk. Kanske både ock. Samtidigt med förintelsen på Gaza pågår samma israeliska politik på Västbanken, fast i något långsammare tempo.
I stället för att tala om den verklighet som plågar oss varje dag vill jag vända tillbaka till Gaza-krigets djupaste orsaker. Det sena 1800-talets antisemitism, kolonialism och nationalism.
Antisemismens rötter sträcker sig långt ner i Europas historia, till senantiken när den unga kristna kyrkan tog avstånd från sitt judiska ursprung och anklagade judarna för att vara gudsmördare. Sedan dess har antisemitismen alltid varit närvarande i Europas historia med återkommande blodiga eruptioner.
Kolonialismen var en förutsättning för att FN skulle upprätta en judisk stat för europeiska invandrare på palestinsk mark i tredje världen. FN uppförde sig 1947 som västerländska stormakter haft för vana i århundraden. I dag hade en sådan statsbildning varit omöjlig.
Nationalismen bygger på föreställningen att vi människor av naturen och historien är uppdelade i folk och att varje folk har rätt till sitt eget revir, sin stat. Under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet avvecklades de gamla mångkulturella furstestaterna och ersattes med nationalstater enligt principen ett folk, ett land, ett språk.
Antisemitismen, kolonialismen och nationalismen bildar tillsammans förutsättningen för Israels pågående erövringskrig och bosättarkolonialism i Palestina.
Det finns flera möjliga startpunkter på vägen från senantikens antisemitism till dagens folkmord i Gaza. Jag väljer år 1896.
Då publicerade Theodor Herzl boken ”Judestaten”. I den argumenterade han för att endast en egen stat skulle kunna ge judarna det skydd de inte hade. Boken skrev mot bakgrund av Dreyfussaffären i Frankrike och de blodiga pogromerna mot judiska samhällen i Tsarryssland.
Herzl föredrog Palestina men kunde även föreställa sig att hans judiska stat skulle kunna ligga i Argentina, på Cypern eller i Östafrika.
Året efter i augusti 1897 samlade Herzl drygt 200 delegater till ett första sionistiskt möte i Basel. Där bildades World Zionist Organization som formulerade följande mål för verksamheten:
”Sionismen strävar efter att skapa ett politiskt och rättsligt tryggat hem för det judiska folket i Palestina.”
Därmed gjorde sionisterna alltså anspråk på palestiniernas land.
Judarna i Palestina var då en liten minoritet.
Vi har befolkningsstatistik från1914. Då hade Palestina en befolkning på 791 000 personer, varav 60 000 (7,6 %) var judar.
Efter kongressen i Basel skickade rabbinerna i Wien två representanter till Palestina för att undersöka om det var möjligt att bilda en judisk stat där. Representanterna telegraferade hem: ”Bruden är vacker men hon har redan en man”. Det vill säga. Palestina är befolkat. Det stora flertalet judiska emigranter som flydde undan de ryska pogromerna föredrog att resa till USA.
Herzl dog 1904. Han efterträddes av Chaim Weizmann, Israels blivande förste president. Weizman hade goda kontakter med brittiska politiker och medverkade till att den brittiska utrikesministern Arthur Balfour 1917 i ett brev till lord Rothschild utfärdade den så kallade Balfourdeklarationen. Den lyder:
”Hans majestäts regering ser gynnsamt på grundandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket och kommer att göra sitt bästa för att underlätta uppnåendet av detta syfte; varvid det står klart att ingenting skall göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de icke -judiska befolkningsgrupperna i Palestina eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjutes av judar i något annat land.”
Balfourdeklarationen brukar användas som en legitimering av staten Israel men då förtigs den andra delen av deklarationen. Den som lyder: ” ingenting skall göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de icke-judiska befolkningsgrupperna i Palestina”.
Men som diplomaten och författaren Ingmar Karlsson konstaterar i sin bok ”Bruden är vacker men har redan en man”.
”Genom deklarationen utlovade därmed den brittiska regeringen ett område som den inte hade förfoganderätt över till ett folk som inte bodde där utan att ta hänsyn till innevånarnas intressen och önskemål. De icke-judiska befolkningsgrupperna utgjorde dessutom mer än 90 procent (i området).”
Ännu under första världskriget var Palestina en del av det ottomanska imperiet. Det ändrades vid krigsslutet då det ottomanska imperiet föll samman och segrarmakterna Frankrike och Storbritannien genom Sykes-Picot-avtalet från 1916 delade upp det Osmanska imperiet i brittiska, franska, italienska och ryska intressesfärer. Palestina blev därmed ett brittiskt mandat.
Under mellankrigstiden skedde en långsam judisk, sionistisk invandring till Palestina.
Sionismens mål var hela tiden att skapa en judisk nationalstat med en judisk majoritetsbefolkning. Ingen sionistisk eller israelisk ledare, vänster som höger, har någonsin tvekat om den avsikten. Samtliga har också varit införstådda med att målet förutsatta fördrivning av den palestinska befolkningen. Netanyahu är ingen nytänkare. Han bygger vidare på vänsterpolitiker som Ben Gurion och Golda Meir.
I all sin skoningslösa förfärlighet var det Förintelsen, nazisternas massmord på Europas judar som gjorde den sionistiska drömmen om en judisk nationalstat i Palestina möjlig.
Förintelsen tycktes bekräfta Theodor Herzls tes i boken ”Judestaten” från 1898 att endast en egen stat skulle kunna ge judarna det skydd de inte hade.
En judisk stat i Palestina löste också de allierade segrarmakternas dåliga samvete och problem med vad de överlevande judarna skulle ta vägen. Tusentals levde i läger sedan de upptäckt att de inte var välkomna tillbaka till sina gamla hem.
Den brittiska kolonialmakten i Palestina försökte först hejda den judiska massinvandringen från Europa men gav upp och överlämnade sitt mandat till FN.
Massinvandringen av judar till Palestina hade 1946 ändrat befolkningssammansättning, från 7,6 procent judar 1914 till 33 procent judar 1946 - av en befolkning på 1,7 miljoner. 58 procent var muslimer, 8 procent kristna. Siffrorna enligt FN:s undersökningskommission.
Genom delningen av Palestina 1947 blev FN pappa till det sista stora koloniala projektet. Vita västerlänningar beslutar att lägga beslag på en bit land i tredje världen för att lösa ett europeiskt problem och betala en europeisk skuld. Palestinierna tillfrågades inte.
Ingen myt är mera livskraftig än den om Israel som ett land utan folk för ett folk utan land. Jo möjligen myten om de näst intill försvarslösa judiska pionjärerna som överfölls av sina till tänderna beväpnade arabiska grannar.
Sant är att FN:s beslut och Israels självständighetsförklaring utlöste krig. Israelerna var inte nöjda med vad det fått av FN och palestinierna uppskattade inte att bli koloniserade.
Men det var Israel som hade det militära initiativet, som vann och utvidgade sitt territorium och det som beskrivs som ett arabiskt överfall var i verkligheten i huvudsak en israelisk etnisk rensning - förverkligandet av ”Plan Dalet”.
Plan Dalet var länge helt okänd för omvärlden, men har i detalj beskrivits av de israelisk historikerna Benny Morris och Ilan Pappe.
I sin bok ”Den etniska rensningen av Palestina” beskriver Pappe hur den nyblivna israeliska stats- och militärledningen under kriget 1948 planerat och systematiskt fördrev 720 000 palestinier från deras hem för att ge plats för en kommande judisk majoritetsbefolkning. Det är denna etniska rensning som palestinierna kallar för Naqba (katastrofen).
I konsekvenserna av detta brott mot mänskligheten lever vi idag. För Naqba är inte historia. Naqba har pågått sedan 1948 och det är Naqba som nu går mot sin fullbordan i Gaza och på Västbanken. Den israeliska regeringen döljer inte ett endaste ögonblick sina avsikter - att Israel skall omfatta hela Palestina med så få palestinier som möjligt. Metoderna är terror, massmord och fördrivning.
Omvärlden protesterar, har börjat protestera när det mesta är för sent, när ingenting konkret görs för att förhindra Naqbas fullbordan i ett etniskt rensat Palestina.
Martin Gustafsson, professor i Filosofi skrev nyligen i DN: Jag citerar:
Europas ledare låter oss just nu bli det som Hamas anser att vi alltid har varit: hycklande rasister vars ”regelstyrda världsordning” är något vi anser oss kunna åberopa när det passar oss, men struntar i när vi så behagar. Vi har målat in oss i just det hörn där Hamas vill ha oss – ett hörn som inga fagra ord kan ta oss ur och varifrån de europeiska ideal vi predikar klingar falskare än någonsin. För en yngre generation, med ögon som ännu vill se, hjärtan som ännu vill känna och hjärnor som ännu vill tänka, framstår vi i all vår patetiska ömklighet. Vad ska de nu tro på? Slut citat.
Men om detta är vad Hamas anser om oss så är det inget slugt förtal. Omdömet om våra demokratisk samhällen stämmer. Vi är hycklande rasister vars regelstyrda världsordning är något vi åberopar när det passar oss men som vi struntar i när det behagar oss. Ingenstans på jorden är detta tydligare än i Palestina.
I detta hycklande tar Västvärldens politiker sin tillflykt till det särskilda hyckleri som kallas ”tvåstatslösningen”. Den innebär att FN:s delningsbeslut skall genomföras, fast med nya gränser till Israels fördel. Varje gång tvåstatslösningen har kommit upp på förhandlingsbordet är det med nya gränser och krav på fler palestinska eftergifter.
Mot ”tvåstatslösningen" finns en principiell och en praktisk invändning.
Den principiella invändningen är att tvåstatslösningen innebär apartheid satt i system. Judar i en stat, icke judar i en annan.
Den praktiska invändningen är att tvåstatslösningen saknar förutsättningar på marken. Efter sexdagarskriget 1967 omfattade Restpalestina 22 procent av det forna brittiska mandatet Palestina. Idag finns inget Restpalestina. Ockupationen är fullständig och fördrivningen tycks gå in i sitt slutstadium. Den israeliska regeringen är nu som tidigare mycket tydlig med att den inte tänker acceptera någon som helst palestinsk stat.
Om vi i Väst verkligen trodde på våra ideal, om vi verkligen trodde på alla människors lika värde, på mänskliga rättigheter på demokrati, på en regelstyrd världsordning så skulle vi argumentera för det självklara. En enstatslösning. Ett Palestina med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla innevånare, judar som palestinier, oavsett vilken gud de tror på eller inte tror på.
Enstatslösningen vore inte bara rättvis. Den är också, tror jag, den enda framtid som gör det möjligt för judar att långsiktigt bo kvar i Palestina. Alternativet är blodbad på blodbad till bara de mest fanatiska sionisterna kan bo kvar - för att till sist gå under.
Om vi verkligen trodde på våra ideal. Men det gör vi inte. Inte på riktigt. Vi tror på våra ideal bara när det passar oss och ytterst som maktmedel. Den förfärligaste av alla förfärliga insikter av förintelsen i Gaza är att den pågår därför att vi i Väst, som skulle kunna stoppa den, väljer att tillåta den. Av skäl som till sist bara kan identifieras som rasistiska.
Israelerna ser ut som oss, lever som oss, är en del av vårt förflutna och vår nutid och är därför mer värda, mer människor än palestinierna som inte ser ut som oss, inte lever som oss, är oss främmande.
I grund och botten tror jag det är så enkelt och så brutalt.
Tack för att ni lyssnade så tålmodigt. Trots att jag talat länge finns många frågor värda att diskutera. Vill ni så fortsätter vi med det ni vill samtala om.
Så bra!
SvaraRadera