Inger kyrkoherde emeritus, arbetar nu som fredsarbetare på Västbanken. Hon har lång erfarenhet som fredsarbetare i det heliga landet.
Morgonreflektion i Hebron
Biladi, Biladi… Mitt land, mitt land… Palestiniernas nationalsång ekar över Hebron, där jag och Nina står vid Checkpointen och noterar hur många barn, som får sina väskor genomsökta.
Jag inte bara räknar barn, jag ser också att soldaten idag har ställt sig inne i buren, förmodligen för att jag inte ska se hans behandling av palestinierna.
Det piper till för var person som passerar. Nu har jag hört pipet flera gånger utan att någon kommer ut, vilket betyder att någon därinne genomgår en grundlig genomsökning. En ung grabb väntar, förmodligen på sin kompis, han försöker se vad som händer därinne, men soldaten drar bryskt igen dörren. Några mindre barn kommer ut när dörren dras ifrån igen och så småningom kommer den, som efter åtskilliga vandringar genom detektorn, äntligen är fri. Hans leende är en aning generat, där han kommer släntrande med ryggsäck, bälte och mobil i handen, till sin väntande kamrat.
En liten tjej, kanske sju år, försöker ta genvägen förbi buren, men observeras av soldaten, som i hast kommer ut och visar henne tillbaka. När hon kommer ut ur buren med detektorn, så ser jag att hon fått sin skolväska genomsökt. Hon stannar upp och drar igen dragkedjorna och skyndar till sin skola.
Jag skymtar en grön tröja därinne hos soldaten. Det piper flera gånger, ytterligare ett barn som blir genomsökt av ”världens mest moraliska armé”.
”Wohaad, tneen, tlaate…”. Från Ibrahimi Pojkskola ekar rösten på den som leder morgonsamlingen genom nejden, då vet jag att klockan är kvart i åtta och att pojkarna gör sin morgongymnastik. Ett, två, tre… Framåt, uppåt, utåt.
Några barn är sent ute, jag kan se dem springa mot checkpointen och jag anar deras tankar. ”Hur ska det gå idag? Kommer det att ta lång tid att komma igenom?”
Jag vänjer mig aldrig vid de här morgnarna. Det vänder sig i magen på mig när jag ser soldaternas beteenden. Jag undrar vad som rör sig i deras huvuden? Vad tänker barnen när de ser sina föräldrar, lärare eller syskon bli förnedrade inför alla som är där? De vuxna reagerar olika, ibland ser jag att vreden kokar i deras bröst, andra gånger möts vi i ett gemensamt leende över den här tröstlösa situationen. Somliga har trängt undan alla känslor och gömmer dem bakom en ogenomtränglig fasad.
Under veckan fick jag frågan, vad är det värsta som du är med om här nere? När jag tänkte efter, så är det just dessa morgnar vid checkpointarna. Det är förnedringen och trakasserierna, från dessa mycket unga soldater med sina stora vapen, som får mig att må allra sämst.
På väg tillbaka till teamet, har några soldater fått för sig att öva. När vi kommer in på nästa gata ser jag två soldater ihopkrupna på var sida av gatan med gevär pekande på mig, medan en annan, till synes skjutklar, springer in i ett prång. Så avbryter kommendanten övningen och soldaterna vandrar vidare. Vad tänker de, där de vandrar framför oss?
Vi tränar ständigt på att älska vår fiende, medan vår fiende övar sig i att träffa rätt med sitt vapen.
De skulle bara veta att vi går raka vägen hem för att be för dem. En morgon som alla andra.
Inger 15 mars 2011
DanishRedCross The affect on children 27 jul 2009
Läs även andra bloggares åsikter om israel palestina kristendomen
Morgonreflektion i Hebron
Biladi, Biladi… Mitt land, mitt land… Palestiniernas nationalsång ekar över Hebron, där jag och Nina står vid Checkpointen och noterar hur många barn, som får sina väskor genomsökta.
Jag inte bara räknar barn, jag ser också att soldaten idag har ställt sig inne i buren, förmodligen för att jag inte ska se hans behandling av palestinierna.
Det piper till för var person som passerar. Nu har jag hört pipet flera gånger utan att någon kommer ut, vilket betyder att någon därinne genomgår en grundlig genomsökning. En ung grabb väntar, förmodligen på sin kompis, han försöker se vad som händer därinne, men soldaten drar bryskt igen dörren. Några mindre barn kommer ut när dörren dras ifrån igen och så småningom kommer den, som efter åtskilliga vandringar genom detektorn, äntligen är fri. Hans leende är en aning generat, där han kommer släntrande med ryggsäck, bälte och mobil i handen, till sin väntande kamrat.
En liten tjej, kanske sju år, försöker ta genvägen förbi buren, men observeras av soldaten, som i hast kommer ut och visar henne tillbaka. När hon kommer ut ur buren med detektorn, så ser jag att hon fått sin skolväska genomsökt. Hon stannar upp och drar igen dragkedjorna och skyndar till sin skola.
Jag skymtar en grön tröja därinne hos soldaten. Det piper flera gånger, ytterligare ett barn som blir genomsökt av ”världens mest moraliska armé”.
”Wohaad, tneen, tlaate…”. Från Ibrahimi Pojkskola ekar rösten på den som leder morgonsamlingen genom nejden, då vet jag att klockan är kvart i åtta och att pojkarna gör sin morgongymnastik. Ett, två, tre… Framåt, uppåt, utåt.
Några barn är sent ute, jag kan se dem springa mot checkpointen och jag anar deras tankar. ”Hur ska det gå idag? Kommer det att ta lång tid att komma igenom?”
Jag vänjer mig aldrig vid de här morgnarna. Det vänder sig i magen på mig när jag ser soldaternas beteenden. Jag undrar vad som rör sig i deras huvuden? Vad tänker barnen när de ser sina föräldrar, lärare eller syskon bli förnedrade inför alla som är där? De vuxna reagerar olika, ibland ser jag att vreden kokar i deras bröst, andra gånger möts vi i ett gemensamt leende över den här tröstlösa situationen. Somliga har trängt undan alla känslor och gömmer dem bakom en ogenomtränglig fasad.
Under veckan fick jag frågan, vad är det värsta som du är med om här nere? När jag tänkte efter, så är det just dessa morgnar vid checkpointarna. Det är förnedringen och trakasserierna, från dessa mycket unga soldater med sina stora vapen, som får mig att må allra sämst.
På väg tillbaka till teamet, har några soldater fått för sig att öva. När vi kommer in på nästa gata ser jag två soldater ihopkrupna på var sida av gatan med gevär pekande på mig, medan en annan, till synes skjutklar, springer in i ett prång. Så avbryter kommendanten övningen och soldaterna vandrar vidare. Vad tänker de, där de vandrar framför oss?
Vi tränar ständigt på att älska vår fiende, medan vår fiende övar sig i att träffa rätt med sitt vapen.
De skulle bara veta att vi går raka vägen hem för att be för dem. En morgon som alla andra.
Inger 15 mars 2011
DanishRedCross The affect on children 27 jul 2009
Läs även andra bloggares åsikter om israel palestina kristendomen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar