Det är lätt att känna beundran
och förundran inför det judiska folket. Lika smärtsamt är att
notera Israels brutaliteter. Tar man del av press och litteratur ser
man hur ord står mot ord och att tolkningarna kan vara närmast
diametralt olika i parters syn på det som skett och ske.
Olikheterna kan gälla historien,
länderna, gränserna, Jerusalem, befolkningsmängden,
flyktingströmmarna och vem som gjorde vad vid krigsbrotten. Fråga
är laddad och berör många.
Jag tänker att det kan ha att göra
med om man ser upprättandet av staten Israel 1948 som ett religiöst
och historiskt bevis. Då blir staten Israel en faktor i historiens
framtidsutveckling. Då kan man försvar staten Israel okritiskt även
om de flesta och en närmast enig världsopinion menar att Israels
ockupation av Judeen och Galileen är ett bott mot folkrätten och
därmed en illegal aktion.
I kontrast finns en motpol som ser
att nationer inte är en från ovan kommande storhet. Allt
nationsbygge är ett resultat av människors möda och
missuppfattningar. Uppdelning av moder jord i länder och regioner är
människans uppgift. Liksom strävan efter goda förhållanden och
rättfärdiga lösningar.
Utifrån denna uppfattning har man
rätt att vara kritisk mot Israels ockupation av Västbanken med
samma rätt som många protesterade mot Rysslands intåg i Baltikum
och Tysklands ockupation av Danmark och Norge på 1940-talet.
Detta innebär att man gör skillnad
mellan staten Israel och alla goda judar som finns i landet. Likaså
att hålla isär det judiska folket historiska uppgift och den
hårdföra sionismens samhällsskick.
FRED NU är en ickestatlig, närmast
ideell, organisation som arbetar för fredslösningar mellan israeler
och palestinier. Här förs en oförtröttlig och uppoffrande kamp
för förnuft, försoning, fred i en region präglad av våld,
ockupation, förtryck och mänsklig misär.
Det finns såna hoppfulla nätverk
– dessbättre!
Nisse Norén Ekenässjön
Länk till: FRED NU
Läs även andra bloggares åsikter om israel palestina kristendomen
Vårt Land Vårt Land-2
DN SvD GP
Nisse Norén, du kommer med en bra fråga som många har funderat på. Men så undrar jag varför detta hör hemma i en artikel som vill tala för förståelse och försoning:
SvaraRadera"...Utifrån denna uppfattning har man rätt att vara kritisk mot Israels ockupation av Västbanken med samma rätt som många protesterade mot Rysslands intåg i Baltikum och Tysklands ockupation av Danmark och Norge på 1940-talet..."
"Samma sätt som..." Inte så upprörda men trötta känslor kommer nu, Nisse. Samma gamla jämställningar. Att det aldrig ska bli slut på medvetna eller icke jämförelser mellan Israel och 1900-talets värsta förtryckare och folkmördare.
Ockupationen kom från ett krig där Israel tvingades försvara sig från många länders samlade attacker med ett gemensamt mål att autplåna landet. Att den fortgår har många ansvariga, inte minst de grupper som driver krig och terror, med mycket väl kända mål.
"...Detta innebär att man gör skillnad mellan staten Israel och alla goda judar som finns i landet..."
???
Jag hamnade av en händelse på denna sajt när jag sökte efter sajter om Mellanöstern.
SvaraRaderaJag förvånades storligen av Nisse Nore'ns liknelse mellan Israels ockupation efter seger i försvarskrig och Sovjets ockupation av Baltikum och Htlertysklands av Danmark/ Norge efter brutala angreppskrig.
Har Nisse Nore'n verkligen läst historia?
Jag vore glad och tacksam om Nisse Nore'n själv kunde svara.
Björn Brorsson
Vad händer öm man jämför med Sovjets ockupation av östra Tyskland, sedemera DDR? Den skedde ju efter segerrikt försvarskrig...
SvaraRaderaVisst kan man diskutera parallellerna men det är inte det inlägget egentligen gäller. Det handlar ju om känslorna hos kristna i Sverige.
Jag tror att frustrationen hos många aktiva kristna kommer sig av att Israel inte lever upp till det man önskat. Sympatierna i Sverige var i det närmaste total för Israel 1948 - både bland aktiva kristna och i det sekulära samhället. De sympatierna var obrutna till långt efter 6-dagarskriget. I takt med att Israel gått högerut och att det som demokratisk stat ockuperade årtionde efter årtionde - något som diktaturer typ Svjet annars plägar göra - tilltog frustrationen över att det man hoppats så mycket på bär sig så illa åt. Lägger man till detta teologin om Guds egendomsfolk blir efter hand många kristans frustration ännu starkare utifrån tanken: "Ska Guds egendomsfolk faktiskt uppföra sig på det sätter? Vara så oresonliga?"
Stig, vad inlägget gäller och hur det behandlas i texten ska man inte se bort från, för där kan finnas ett och annat som visar en del av varför det blir så starka känslor.
SvaraRaderaDu skrev att "man kan diskutera parallellerna Nisse drog" och jag fattar inte ens vad du menar med det, eftersom det finns olika sätt att tyda "det kan diskuteras". (har levt utanför Sverige nu i 48 år) Så uppstår missförstånd. Antingen anser du att Nisses paralleller är diskutabla, och inte borde dras upp, för det tar bort från artikelns syfte, eller så anser du att det finns finns verkliga paralleller mellan Sovjets och Nazitysklands agerande och Israels som kan diskuteras, att parallellen är rationell.
För mig skulle den sistnämnda tolkningen - om en skribent använder denna sorts parallell enbart mot Israel - definiera denne skribent som fientligt ställd mot Israel. Och så är ringdansen igång igen. Man vill inte ses som israelfientlig men vill kunna häva ur sig de värsta paralleller.
Det ultimata, att jämställa den judiska staten under attack med den makt som sökte det judiska folkets utplåning ser jag - och EU - som direkt folkfientligt. Men inte heller det kommer folk att gilla. Man vill kunna häva ur sig men inte kritiseras för detta.
Men det ligger något i det du skriver, Stig. Inget upprör känslor som en nära vän eller släkting, nån man älskat, inte lever upp till sina förväntningar. Men tar man ett steg tillbaka och tittar på hela situationen är det ofta mycket man missat, t.ex. om vännens utsatthet om vännens liv under ohyggliga attacker och om vännens hatiska fiender. Food for thought.
Stig
SvaraRaderaVänstern har en tradition att hålla på den svage.
Nu tycker jag vi skippar vissa jämförelser. Först Johan, sen Nisse och du. Vi har sett hur lätt det kan urarta.
"...bär sig så illa åt." Ja, det är hemskt att de försvarar sig i en annan så "fredlig" omgivning. Tråkigt att vissa inte vill se allt det positiva som sker. Men som sagt, letar man bara efter fel så hittar man inget annat.
E. Lande
Stig: Skickade en kommentar jag vill modifiera:
SvaraRaderaMissade frågan du ställde: "Vad händer öm man jämför med Sovjets ockupation av östra Tyskland, sedemera DDR? Den skedde ju efter segerrikt försvarskrig..."
Då kommer förhoppningsvis nyanserade svar som riktar sig till alla aspekter av situationen, det kommunistiska ideologin och målet, jämförelser och kontraster. Man kan diskutera mycket som är långsökt, men när ord lättsamt kastas ut som gjordes, får skribenten stå för hur det tolkas - eller komma med förklaring om syftet.
Varför ta just Sovjets ockupation som jämförelse och inte USAs och britternas av Berlin, t.ex.?
Försåtligt jämställande av Israel med världens värsta folkmördare är det jag reagerar emot. Bidrar till mycket ont.
Kul blogg av Nisse. Jag tror att ett av de största problemen är att Israel så tydligt vill identifieran sig med demokratiska stater, men samtidigt agerar som en gammaldags kolonialstat i de ockuperade områdena ?
SvaraRaderaGenom att vilja binda sig till västvärlden skapar man en känsla av att vi också måste stå till svars för vad Israel gör (vilket stämmer, jag har flera gånger upplevt att när man haft tillfälle att ställa kritiska frågor till exempelvis afrikanska krigsbrottslingar så får man exemplet Israel kastat i ansiktet som exempel på västvärldens hycklande).
Jag skall absolut inte tillskriva min upplevelse från Afrika till nån annan, men Avraham Burg sammanfattar problemets kärna strålande i sin europeiska debattartikel i veckan (fast han resonerar utifrån Israels egenintresse). ""Israel behöver ....Vänner som kan säga till Israel att det är omöjligt att vara ”den enda demokratin i Mellanöstern”, samtidigt som man är västvärldens sista kolonialmakt.""
A-K Roth!
SvaraRaderaNär jag läser dina kommentarer och försöka "debattera" med dig påminns jag om hur det var att spela Fia med knuff med den yngre av döttrarna när hon var fem år. Ibland ville hon att man skulle räkna pluppen pjäsen stod på som nummer ett när man flyttade och ibland ville hon börja räknandet på första pluppen efter den pjäsen stod på. Varierande regler lite hursomhelst alltså.
Ibland tycker jag du agerar på liknande vis. I ett blogginlägg eller en annans kommentar kan du ta fasta på en detalj som inte faller dig på läppen och göra det till den milda grad att huvudärendet helt kommer bort. Bemöter man dig då - som jag gjorde i kommentaren om ockupation efter försvarskrig skall man hux flux se till de stora linjerna och övergripande sammanhangen. Med dessa växlingar gör du det rejält bekvämt för dig - typ.
Så till detaljen igen. Visst. Engelsmän, fransmän och amerikaner ockuperade efter försvarskriget sina sektorer av Tyskland och Berlin. Sant. Men som de demokratier de är avvecklade de ockupationen och bytte land mot fred. Samt tillät inte sina egna befolkningar att bygga bosättningar i Tyskland.
Så nog finns det intressanta paralleller.
Som en reflektion gällande Nisse Norens inlägg tänker jag osökt på och vill citera ett stycke från boken ”Mellanöstern i närbild” av Mark Lippold från 1970.
SvaraRadera”Allt blev så annorlunda efter sexdagarskriget. Dessförinnan beundrades Israel av hela världen. Man rent av godtog saker och ting som som eljest skulle ha kritiserats hårt. Västerlandet bär på en tung skuld till judarna. Då man under andra världskriget hade chansen att hjälpa miljontals judar visade man sitt rätta ansikte. Inget land kan dra sig undan ansvaret. Det är den skulden man försökte betala av på då man nästan hysteriskt hyllade Israel fram till junikriget.
Det skall sjutton vara segrare i sådan kraftmätning. Åskådarna ömmar alltid för den förlorande. Västvärlden såg ett litet folk på knappa 2,5 miljoner arbetssamma, demokratiska människor. Runt omkring detta folk ett hav av hat och missundsamhet med en folkmängd på 80 eller 100 miljoner. Världen, som 25 år tidigare blundat för folkmord , såg sin chans. Israel blev mer än ett land och ett folk. Landet försågs med helgongloria.
Hur lever man upp till andras föreställningar? Israelernas belastning blev omvärldens syn på dem. När junikriget var slut ryste omvärlden till. Men rysningen var inte bara behaglig . Israelerna hade visat sig vara helt normala människor. Deras soldater hade samma böjelse för övergrepp som vilken annan soldat som helst. Deras politiker var lika trångsynta och egoistiska som politikerna i hela den övriga världen.
Människorna runt om i världen suckade:
-Inte hade vi väntat oss det av israelerna, judarna. Den som har 2 000 års erfarenheter av flykt och förföljelse borde ha lärt något.
Men israelerna har inte lärt något eftersom gångna generationers erfarenheter inte överförs till senare generationer. Varje generation har att göra sina egna fel och misstag, måste samla egna erfarenheter.
Men världen ser med andra ögon på Israel än på varje annat land. Kanske är det en förstucken antisemitism även i det. Man överkompenserade prosemitismen för att dölja den nakna sanningen – att man inte gillade judarna eller Israel. När Israel vann kriget
(eller slaget,som araberna säger) och bar sig åt som folk är mest fick omvärlden en välkommen chans att lufta sin vrede. Medan man högljutt talar om antisionismen eller israelkritik, skymtar fram samma andas barn som på sin tid födde antijudiska pogromer i Ryssland och Spanien, Förenta staterna, Sydamerika och massmorden i de tyska koncentrationslägren. Det enda som ändrats är att man inte längre talar om antisemitism. Nog kan man tala om sill i en ny kapprock.”
Stig, som denna artikel vill diskutera starka känslor, hoppas jag du läser detta i den anda det skrivs, att skapa förståelse för vad som kan bidra:
SvaraRaderaMan kan bygga paralleller mer eller mindre underbyggt. Jag är bara konfunderad och ledsen över att det byggs paralleller mellan just och enbart judarnas hemland med just och enbart de länder som varit mest förödande för judarna (pogromryssland,Sovjets antisemitiska förtryck, Förintelsen) och detta i en bloggartikel som siktar in sig på känslor om situationen.
Du tycks spela Fia med knuff och jag inser att jag befinner mig som minoritet i en blogg där det spelas MONOPOL på åsikter om Mellanöstern av kristna och kyrkliga personer. :)
Ja, jag tar ibland fasta på detaljer som går dig helt förbi.
Jag måste fråga dig, Stig: Kom tanken öht för dig att skriva t.ex. som sisåhär: "Ja, det var en olycklig och långsökt parallell givet den judiska historien i dessa länder och tjänar bara till att kränka och uppröra."
Att du anstränger dig så att legitimera den i min syn smaklösa och inte oviktiga detaljen, betyder det att detaljen är oviktig fuor dig eller att du är likgiltig inför den?
Leif
SvaraRaderaMitt i prick!
E. Lande
Till E Lande din kommentar om citat "Bara en liten detalj. USA har fortfarande trupper med familjer stationerade i Tyskland."
SvaraRaderaJag godkänner inte den kommentaren, den är ytterligre ett exempel på en ovidkommande tanketråd som du spinner vidare på i oädlighet.
Egon: Ovidkommande när Nisse drog upp paralleller och Stig byggde vidare på dem? Finns ett uttryck: What's good for the goose is good for the gander. (det som duger för gåsen duger för gåsakarlen)
SvaraRaderaHejsan Leif, intressant klipp du hittade.
SvaraRaderaJag upplever att Lippol har ett rätt och ett fel.
Det finns definitivt en större förväntan på nån slags moralisk resning från den som genomgått ett stort trauma. Definitioner typ "de förtryckta som blivit förtryckare" och liknande är ju vanliga i mellanösterndebatten och syftar tydligt på just det fenomen Lippold beskriver. Cordelia Edvardsson har istället beskrivit verkligheten "att vara offer för förintelsen skapade ingen garanti att man blev en bättre människa" (citerat ur minnet, men jag vet hon även skrivit om det). Kravet på folkgruppen blir därför ett särkrav på Judar.
När det gäller landet är det tvärtom, jag är rätt säker på att exempelvis Maroccos vidriga politik i västsahara skulle uppmärksammas mycket mer om Marocco samtidigt profilerade sig som en del av västvärlden. Nu är det lustigt nog huvudsakligen aktivister och politiker som även har ett engagemang i Israel/palestinafrågan som bryr sig men intresset från allmänheten är litet.
Jag tänker också på mina samtal med NGO-monitor som ju betraktar sig själva som solidariska med Israel (läste man Burg´s artikle nyligen är de ju fiender till Israel), där du just menade att MR-organisationer måste särbehandla Israel. NGOM´s forskningschef Ann Herzenberg menade att det var fel at MR-organisationer analyserade och rapporterade om Israel utifrån samma krav som ställs på andra kofliktktaktörer eller ockupanter.