Julbetraktelse 2012

Henrik & Susanne Grimheden är präster i Svenska kyrkan. Henrik doktorand i systematisk teologi och arbetar med ekoteologi. Susanne var  SKR:s följeslagare i Gaza mars - juni 2003

Gästkrönika: Nu kommer du 

Att Gud enligt julevangeliet blir människa för att visa oss att vi alla bär gudomlighet inom oss– att vi är Guds avbild – har genom kyrkohistorien så ofta misstolkats till att det bara är ett enda barn – en enda person (vit man) som är av Gud. I och med den mannen avslutas gudomliggörandet och kvar står vi – små, ensamma och övergivna i kamp för att försöka nå upp till Gud igen. När det kunde vara så enkelt. När vi kunde ha tolkat budskapet som allas lika värde har vi tidevarv efter tidevarv så ofta av rädsla valt att skapa hierarki och maktpositioner där avsikten var den motsatta. När ett litet nyfött barn, fött under ockupation och fullständigt beroende av sin omgivning, får ge rymd åt det gudliga har fullvuxna människor gång på gång tolkat det som ett herravälde i stället för en potentiell möjlighet för oss alla till grogrund och växtmån åt att bli tillitsfulla som barn och våga livet – orättvisor, krig och brist på jämlikhet skapelsen emellan till trots.

Den enligt internationell rätt illegala ockupationen av palestinsk mark håller på att förstöra den yttre miljön i det heliga landet. Vattentillgångar stryps och leds till likaledes illegala israeliska bosättningar. Gamla fruktbärande olivträd skövlas för att de ägs av palestinier. Ökenvinden får fatt i jorden och erosionen är ett faktum. Så stryps vattentillgången ytterligare. I slutändan får palestiniern tillgång till långt mindre kvantitet vatten och får betala mer för vattnet är den judiske israelen. Även det vatten som ursprungligen kommit från palestinsk mark. Beduinbyar rivs gång efter annan under förevändningen att skog ska planteras i Negevöknen i Israel. Judisk-israeliska fredsarbetare hävdar att den egentliga avsikten från den israeliska statens sida är att få bort palestinierna, israeliska medborgare, från deras boplatser.

Det går inte att vara troende utan att ha en spiritualitet, en livspraxis; en konkret väg för sitt liv. Det gör oss politiska som de samhälleliga varelser vi är. Det går heller inte att vara politisk utan att också vara partipolitisk. Så fort någon, kyrka eller enskild, tar ställning i en viss fråga, finns det (nästan) alltid också ett eller kanske flera politiska partier som gör en likadan eller motsatt analys i denna fråga. Alternativet för kyrkan, och enskilda kristna, är att aldrig ta ställning i en konkret fråga, av rädsla för att stöta sig med någon. Men då blir evangeliet bara prat. Ordet måste få bli kött om det ska kunna ta sin boning bland oss.

Den palestinska kväkarledaren och ickevåldsförespråkaren Jean Zaru, med fokus på hållbarhet, jämlikhet och rättvisa i sin spiritualitet, säger i en julsång i översättning – tillsammans med Gudaföderskan: Vi kan inte försonas till hopplöshet, orättvisa. Vi kämpar på många fronter och vår väg mot befrielse är lång men trots alla svårigheterär vi fortfarande vid liv och motstår (det onda)därför att”Min själ prisar, min ande jublar”, min kropp är gravid med dig.

Argument mot något för att det är partipolitiskt är vanligt när kyrkliga personer vill hävda motsatt åsikt. Det är också ofta en maktens argumentation, när någon vill tillintetgöra en annans argument. Är det väsentliga om något är partipolitiskt? Det viktiga för oss som skriver ned detta är om det i Jesus efterföljd står upp för rättvisa. Muren som skiljer israeler och palestinier från varandra – och skapar än mer åtskillnad – är en maktens mur; den israeliska statens sätt att legitimera och verkställa förtryck. Den går emot internationell rätt då den till stor del byggts på palestinsk mark i stället för på den gröna linjen. Den har byggts så att vattentillgångarna i mycket stor utsträckning hamnar på den israeliska sidan av muren. Den hindrar både israeler och palestinier från att se och möta varandra som medmänniskor, och därmed från att vara gravida med fredslängtan. Muren är ett strukturellt våldsprogram som hindrar freden från att födas fram. Muren är alltså på ett annat sätt men i lika hög grad ett hot mot israeler.

Härom julen tillfrågade en av oss ett antal betlehemsbor på plats om vad de känner när de ser muren. Det blev falafelförsäljaren, krubbförsäljaren, servitören, prästen, hissföraren, vaktmästaren, ordenssystern, träsnidaren, läkaren, konstnären, hyresvärden, caféinnehavaren, byggnadsarbetaren, byggnadsingenjören, den arbetslösa, den pensionerade, den sjuka, receptionisten, städaren, dansaren, taxichauffören, gymnasisten, universitetsläraren, studenten m.fl. personer som alla fick samma fråga. De fick frågan efter en god stunds samtal. Detta var inte en planerad undersökning utan kom till spontant.

När vi båda svenskar ser muren och den djurfålleliknande passage som betlehemsborna tvingas köa i för att eventuellt få komma igenom och så nå sin arbetsplats på andra sidan, känner vi sorg och ilska över orättvisan. Vi finner det vara en adekvat reaktion. Vi delar den med många internationella som varit på plats och sett detsamma. Vi tänker: Om vi känner detta inför muren – vad ska då inte de som tvingas leva med och bakom den känna?

Inte en enda av palestinierna som tillfrågades kunde ge uttryck för någon av de känslor vi kände. De allra flesta orkade inte svara alls. Blicken blev plötsligt blank – tom och uttryckslös. Någon tittade bort. Någon valde att leda samtalet vidare på annat tema utan kommentar. Ofta kom något tungt över dem: De såg betryckta ut. Den yttre miljön hade påverkat den inre miljön.

Liksom barnen i Gaza är traumatiserade av ljuden från vapen och åsynen av våld, är betlehemsborna traumatiserade av murens existens. De orkar inte känna smärtan. De orkar inte ge ord åt förtrycket.

För ett decennium sedan i Jerusalem hörde vi den judisk-israeliska psykologen Iva Abramovitch påtala, hur avgörande det är att israeliska judar släpper den posttraumatiska tillståndet efter andra världskriget och så växer upp som människor. Härom julen när vi träffade henne sa hon att allt bara blivit värre; den israeliska statens våld, förtrycket, orättvisan. Denna jul menar hon att traumat efter förintelsen fortfarande påverkar Israeliska judars attityd i oförminskat hög grad beträffande konflikter, som lätt tolkas som hot mot den egna existensen.

Muren är ett sorgligt faktum. Den skapar främlingskap mellan israeler och palestinier. Före muren fanns palestinier som var del av det israeliska samhället. Livet i sin helhet är nu mer separerat oss emellan. Hon ger ett konkret bevis för det ökade främlingskapet: Färre palestinier kan nu tala hebreiska. Hon tillägger: Idag är det mer det politiska än det psykologiska som spelar roll. Tyvärr blir den politiska verkligheten alltmer verklig och ockupationen av Västbanken allt mer påtaglig.

Till syvende och sist handlar det för oss varken om partipolitik eller teologi beträffande om rättvisa och internationell rätt ska få råda i världen – också i det heliga landet. Det handlar om empatisk förmåga att se den andra människan där hon är och fråga sig: Behandlas hon som lika mycket värd som sin nästa i det sammanhang hon lever? Ges hon samma människovärde som jag själv? Om inte, är det allas vår medmänskliga uppgift att ändra på det – var än människan befinner sig på vår jord, den jord som längtar efter fred och som suckar efter upprättelse.

Vägrar vi se med Jesusbarnets blick – på alla med samma tillitsfulla kärlek – kommer vi aldrig att komma till rätta med miljöfrågan och jordens överlevnad. För om vi inte ser på, talar till och behandlar varandra som jämlikar rättfärdiggör vi orättvisa mellan människor, mellan folk och folk, mellan kvinnor och män, mellan människor i relation till både djur och skapelsen i övrigt. Då får vi aldrig någon verklig julefrid. Då kommer den stilla natten att fortsätta vara ofredens. Då hindrar vi medvetet Jesusbarnet att födas både inne i och runtomkring oss. För att nå dithän att barnet föds fram behöver vi våga se sanningen, Jesusbarnet, var än vi finner barnet, i ögonen och bejaka att vi är älskade – fullt ut Guds egen avbild. Utifrån den vetskapen och känslomässiga erfarenheten kan vi säga ja också till rättvisa.

I kläder av senaste färg och snitt du skulle ha kommit med riket ditt,ha kommit i lyxbil till lyxhotell till fest med de rika en helgdagskväll.Då skulle du hälsats med skål och tali gyllene sal. Nu kommer du dammig och torftigt grå,och vi ber dig gå. (Karl Karlsson ur diktsamlingen Stjärnvalv och kordnärhet 1998.)    Henrik & Susanne Grimheden

Läs även  Susanne Grimheden:s  upprop  Bojkott - Desinvestering - Sanktioner
Länk till:  Stjärntydarnas sång; Gudomlig tår

Läs även andra bloggares åsikter om israel palestina kristendomen 
Jul
Betlehem
Dagen
SvD
GP
Vårtland