15 maj 2018

Kuwaykat minnet av en by


Denna text är skriver av en svensk som vars släkt kommer från en Palestinsk by , han vill förbi anonym



Kuwaykat. 

Denna lilla by i dåvarande norra Palestina mellan Akka och Nasareth, knappt 9 kilometer öst om medelhavet, med anor från 1200-talet var min familjs hem. Farmor, farfar och min pappas 6 äldre syskon levde där, min äldsta farbror 12 år gammal, min faster blott en bebis. Pappa var ännu inte född, det skulle dröja tre år till, i ett flyktingläger i Libanon. Den lilla byn med 1218 invånare var känd för sina olivlundar och fruktodlingar. En riktig medelhavsdröm tänker jag. Redan 1799 benäms byn som Chiouwe chiateh av franske kartografen Pierre Jacotin som förberedde en karta av området inför Napoleons misslyckade invasion av norra Palestina samma år

Idag, 70 år efter Nakban lever minnet av familjehemmet kvar. Vi minns olivlundarna, fruktträden, vägen till Akka och medelhavet, livet innan gränserna och krigen och världspolitiken kom rasande ner på lilla Palestina. Minnena förs ner från en generation till en annan, för att hålla henne levande. 


Men så hände det. Den första attacken mot Kuwaykat inträffade på kvällen den 18e januari 1948 då ett 80-tal milismän som rörde sig norrut från Tel Aviv och Haifa stormade byn i ett försök att inta den. Just denna attack lyckades inte, med hjälp från det lokala palestinska motståndet drevs milisen tillbaka. Ytterligare en attack på kvällen den 6e februari misslyckades. Än hade Israel inte utropats, till detta behövde beredas land.


Men så kom de igen, denna gång med en fullfjädrad militärmakt. Staten hade utropats två månader tidigare och Kuwaykat låg i det som skulle bli Israel. På kvällen den 9e juli 1948 invaderade arméns 7:e pansarbrigad understödda av Carmeliinfanteriet med rykte för sin brutalitet och ledda av kanadensaren Ben Dunkelman. Ändamålet för operationen var att inta staden Nasareth med direkta order från arméns femte stabschef, vitryssen Chaim Laskov om att tömma norra Palestina på dess ursprungsbefolkning. Just Carmeliinfanteriet hade två månader tidigare orsakat Kabri-massakern bara några kilometer från Kuwaykat. Minnena därifrån var färska med vad som skulle hända om en gjorde motstånd. Där hade män och pojkar som deltagit i motståndet tvingats gräva sina egna diken, för att sedan avrättas.


På en natt var det över. Förödelsen total. Byn avfolkades, förstördes och lämnades därhän. Farmor, farfar och deras 6 barn flydde till närliggande Kafr Yasif som fungerade som en lokal samlingsplats för de nyligen förlorade byarna i området. Även Kafr Yasif intogs bara dagar senare den 14e juli 1948 men utan en strid. Året senare den 28 februari och 1 mars 1949 lastades flyktingarna i truckar som körde dem till fronten mot Libanon och tvingades lämna landet.

Sedan dess har ingen av oss fått återvända till farmor och farfars hem. Vi har inte rätt etnicitet. I år är det 70 år sedan. Om detta vill det inte gärna berättas, helst glömmas men mest inte låtsas vid, en obekväm sanning som bör förpassas till historia utan ett riktigt erkännande. Detta är min historia om min familj. Varje familj har sin egen. Farmor och farfar var två av 750 000 människor som tvingades lämna sina hem när Palestina skulle tas bort, raderas och glömmas.


Bakom rubrikerna i media finns riktiga människor, berättelser och händelser med konsekvenser än idag. Farmor och farfar klarade aldrig sig, men pappa och mamma gjorde. De tog sig ur flyktinglägret, utbildade sig, gav sig medborgarskap och stärkte sin hand för att föra drömmen vidare. Idag håller vi Palestina levande.

I år igen, på 70-årsdagen för Nakban säger vi, nästa år i Jerusalem. 
Om detta må ni också berätta.

Foton från  Zochrot tour to Kuwaykat läs mer Kuwaykat

Zochrot ("remembering" in Hebrew) is an NGO working since 2002 to promote acknowledgement and accountability for the ongoing injustices of the Nakba, the Palestinian catastrophe of 1948 and the reconceptualization of the Return as the imperative redress of the Nakba and a chance for a better life for all the country's inhabitants.

Läs även andra bloggares åsikter om

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar