I den andres skor

Claes-Göran Ydrefors är tidigare Pastor vid Immanuelskyrkan Stockholm. Engagerad i frågor där kyrka och samhälle möts. Sedan flera år följer jag intensivt det som händer i Israel/Palestina.

Gästkrönika:  I den andres skor 

 

Två timmar den här förmiddagen tillbringade jag i ett webinarium om situationen för de kristna palestinierna i det heliga landet. I webinariet medverkade bl.a. Munther Isaac, kyrkoherde i den lutherska kyrkan i Betlehem. Det blir så tydligt - igen - att det som präglar livet för kristna palestinier är att vara som bortglömda och osynliggjorda. Som att ropa men inte bli hörd. Att närmast bli misstänkliggjorda av andra kristna. 

Och detta, som vi hört dessa kristna säga så många gånger, att se grupper av pilgrimer åka förbi, som om där i Betlehem, Nasaret m.fl. platser inte finns en enda kyrka vari man kan möta kristna bröder och systrar för att exv. fira gudstjänst tillsammans med. Fundera bara ett ögonblick på om du vore en av alla dom och inte bli trodd, inte sedd, inte hörd. Fundera bara ett ögonblick! Och så ber vi dessa enskilda, kyrkor och organisationer, som lever sitt dagliga liv präglat av ockupation och en ständig militär närvaro, att vara fridsamma och inte politisera det heliga landet. Som att den här gruppen av Kristi kyrka ska stå ut med det, som de flesta av oss inte skulle drömma om att tyst åse. Fundera ett ögonblick!

Konsert med kristna palestinier i Födelsekyrkan 2012 EB

Jag utmanas av Munther Isaacs tillit till att teologin spelar roll. Att Bibelns texter inte är som "garnering" i livet, utan något som på allvar kan bidra till att göra skillnad. Är det så att, så tänker den som berövats mycket av annan tillit, Bibelns texter har ett bidrag att ge för att förändra livsvillkoren? Att detta är det genuina som utmanar oss som säkrar upp våra liv på så många andra sätt och har svårt för att med ett bibliskt språkbruk tala sant om vår samtid.

Foto Claes-Göran Ydrefors

Min poäng är att vi har anledning att fundera ett ögonblick och ställa oss frågan om vem jag skulle vara och hur jag skulle tänka om jag vore en av alla dessa kristna palestinier? Hur länge skulle jag stå ut med att sällan eller aldrig bli trodd. Att hur mycket jag än skriker, så blir jag inte hörd. Och så fundera över varför vi är så tysta? Varför säger vi då inget? Varför går frågan om hur vi förhåller oss till det som sker i det heliga landet nästan alltid i stå då den "dyker upp" i församlingar och på kyrkokonferenser? 

Andra förväntar vi oss ska förhålla sig till en konflikt, men vi väjer undan och har inget att säga. Pröva ett ögonblick att gå i den "andres skor" och känn hur det skaver och se hur länge du står ut! Och så förstå att vi måste tänka i termer av "vi" och inte "vi och dom". Är det svårare än så?

 Claes-Göran Ydrefors jan 2021 

PS , även jag EB  var med på ett webinarium tidigare i dec. 2020 med Munther Isaac, jag ställde frågan . "Vi erfara att många unga kristna palestinier emigrerar från Palestinac på grund av brist på arbete, är det likadant med muslimska ungdommar?" 

Han svarade att så är det, även muslimska ungdomar lämnar Palestina, arbetslösheten är ett stort problem speciellt för ungdomar med teknisk utbildning. De kristnas andel av befolkningen i Palestina är mindre så är deras emigration allvarligare.  Han sa vidare att de allra flesta i hans församling har släktingar som emigrerat till andra länder, snart består församlingarna bara av äldre. Och på sikt är det ett hot för överlevnaden av den kristna kyrkan i Palestina, och det är ju här som den kristna kyrkan en gång startade. DS