Inger kyrkoherde emeritus, arbetar nu i Hebron.Hon har lång erfarenhet som fredsarbetare i det heliga landet. Hon har tidigare varit SKR:s följeslagare i Hebron och i Betlehem. Varit volontär på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem.
Mer om Hebron ” Efter Israels ockupation 1967 flyttade små grupper av militanta judiska bosättare in i staden, skyddade av Israels krigsmakt. Till följd av säkerhetszoner kring bosättarnas hus och bosättarnas speciella vägar har många invånare tvingats bort från staden centrum. Den handel och det hantverk som för blomstrade i centrum, ligger nere. Israels arme blundar ofta för det våld och de trakasserier, som de judiska bosättarna utsätter den palestinska befolkningen för, men ingriper ibland” ur Wikipedia
Mer om Hebron ” Efter Israels ockupation 1967 flyttade små grupper av militanta judiska bosättare in i staden, skyddade av Israels krigsmakt. Till följd av säkerhetszoner kring bosättarnas hus och bosättarnas speciella vägar har många invånare tvingats bort från staden centrum. Den handel och det hantverk som för blomstrade i centrum, ligger nere. Israels arme blundar ofta för det våld och de trakasserier, som de judiska bosättarna utsätter den palestinska befolkningen för, men ingriper ibland” ur Wikipedia
RAPPORT FRÅN HEBRON 4.
Vår granne kom in på morgonen. ”Har ni hört nyheterna?” Hon kunde berätta att två män blivit skjutna i Hebron och att ett hus hade rivits. Hon tänkte åka dit för att se och vi ville följa med för att dokumentera, se med egna ögon. Området för händelsen ligger inte alls så långt borta från vårt eget hus.Väl framme blev taxin stoppad och vi klev av. Jag fortsatte vägen framåt men blev stoppad av en soldat. Han förklarade att en militär operation pågick uppe vid moskén, men att den snart skulle vara avslutad.
”No photos!” sa han.
Vi fick tillåtelse av en familj att gå upp på deras tak, där vi skulle få god utsikt över händelserna.
Vad vi såg var ett stort antal soldater, militära fordon och en grävskopa för platsen för det rivna huset. På alla tak fanns människor, som också försökte se vad som pågick. Nere på marken hindrade soldaterna människor att komma fram. Inte ens Pressen fick tillåtelse att komma närmare.
Människorna var arga och upprörda. Vad var det som hade hänt? Ryktena var många.
En ung man berättade att han inte sovit sedan 23-tiden föregående kväll, när militären äntrade området. Vi kände oss ganska säkra där uppe på taket. Då och då skrek soldaterna åt oss att inte filma, inte ta kort.
Plötsligt började människor att röra sig uppe vid husen för rivningen och en stor grupp kom hastigt bärande på en död man. De höjde hans arm i luften, som ett segertecken, ropande Allah w Akbar.
Soldaterna gjorde sitt bästa för att hindra dem, men lyckades inte. Gruppen försvann, visade det sig senare, till sjukhuset där mannen förklarades död.Nu blev stämningen alltmer fientlig. Två polisbilar stannade nedanför vårt hus, de hade svårt att kontrollera människomassorna och började kasta ljudgranater för att skingra folket. Fler och fler ungdomar började kasta sten på polisbilarna.
Längre upp på gatan skickades också ljudbomber för att skingra allt folk som ville komma fram och se vad som hände. Snart var gatan tom, med undantag av militärer och deras fordon. Jag räknade till minst 40 soldater. Vi såg hur grävskopan och en bulldozer började arbeta i närheten av moskén som låg intill det rivna huset.
Mitt i allt det absurda, kom familjens son upp till oss med kaffe. Där satt vi, med stenar och ljudbomber vinande nedanför. Vi började fråga oss om vi kunde komma därifrån via någon bakdörr, men fick snart veta att enda utvägen var mot gatan och där kunde vi inte komma ut. Eventuellt skulle vi bli tvungna att övernatta där uppe på taket. Fathiyeh försökte se vad som hände nedanför på gatan, när en ljudbomb slängdes upp väldigt nära hennes fötter. Jag såg eldklotet och ljudet var öronbedövande. Ungdomarna blev alltmer djärva, de dolde ansiktena bakom sjalar, slängde stenar, vilka besvarades med ljudbomber och så småningom med tårgas. Nu började de tända eld på däck nere på gatan. Tårgasen kom ända upp till oss på taket, det sved och gjorde det svårt att andas.Det här var en syn som jag bara sett på TV tidigare.Efter nära fyra timmar såg vi hur grävskopa och bulldozrar lastades upp på stora lastfordon. Operationen var avslutad och armén lämnade platsen.
Nu kunde vi komma ut och vi gick upp mot det rivna huset. Gatan var täckt av stenar och nu strömmade människor till från alla håll. Förödelsen var enorm vid det hus som en gång varit ett fyravåningshus. Nedersta etaget var fullt med döda får och getter. Från de tre övriga våningarna kunde man se trasiga möbler hänga ut bland cementdelar och armeringsjärn. Skotthål och blodstänk tydde på att en avrättning ägt rum. Vi gick in genom entrén och passerade en stor blodpöl. En kvinna började gråta och jag höll om henne hårt och vi grät båda i varandras armar. En annan kvinna sa: ”Vad har vi gjort för att förtjäna det här?”Fyra familjer var nu hemlösa, 13 män hade tagits i förvar, 8 kvinnor och familjernas barn hade tagits till en affär i närheten och låsts in där. Nästa vecka skulle där ha firats bröllop för två söner i en av familjerna.
Väl hemkomna började vi läsa nyheter på nätet – inga uppgifter stämde. Fem olika nyhetsbyråer hade alla olika bilder av det inträffade och vilka männen var. De anklagades hos någon ha varit ansvariga för fyra bosättares död för fyra veckor sedan. Israelisk media kallade dem för terrorister. Hos andra benämndes de som motståndsmän.
Någon sa att de inte ens var från Hebron – att de bara sprungit in i huset för att komma undan soldaterna.Vilka än männen var, så är det inte värdigt ett demokratiskt land - vilket många brukar kalla staten Israel – att avrätta människor utan vare sig förhör eller dom.Ingen har rätt att ta någon annans liv! Kollektiv bestraffning saknar också all laglig grund. Vi måste reagera! Men hur?
Hebron den 9 oktober 2010 Inger
Läs även andra bloggares åsikter om israel
palestina
kristendomen
mänskliga rättigheter
Dagen
SvD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar