Brev från Hebron-6

Inger,  kyrkoherde emeritus, arbetar nu med fredsarbete i  Hebron. Hon har lång erfarenhet som fredsarbetare i det heliga landet. Hon har tidigare varit SKR:s följeslagare i Hebron och i Betlehem. Varit volontär  på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem.
Hej, Många undrar om vi hört något om Noah, så här kommer fortsättningen, som vi också väntat på i se  Tidigare brev
 
Herden och hans son

När vi passerat checkpointen Qitoun, sitter han där i en gammal vit bil. Zed, Noah’s son, som släpptes ur fängelset i går kväll.
 
Han hälsar och kör oss genast till familjens tillfälliga bostad på två rum. Ingen av oss säger så mycket, vad säger man till en 14-årig, som just släppts ur fängelse efter mer än tre veckor. Man bara känner. Noah möter oss ute på gården. Han strålar! Syskonen omringar oss och vi välkomnas in till familjens bostad. Zed’s mamma, som varit så deprimerad och orolig för sin son, lyser som solen.

Noah ringde tidigare på dagen och lämnade glädjebudet, samt ville att vi skulle komma hem till familjen – det kunde inte vänta, vi skulle vara de första besökarna. Vi kände oss glada och hedrade.
Vi blir serverade juice av Zed’s mamma. I detta kala rum med cementväggar och madrasser som enda möblemang, och med småsyskon som försiktigt kikar fram i dörren, får jag en känsla av helighet. Glädje, tacksamhet och lycka fyller varenda vrå.

Rummet har madrasser runt väggarna, men plaststolar plockas fram att sitta på för oss besökare, samt för Noah och hans son. Jag slår mig ner på en madrass bredvid Noah’s mamma. Vi byter några ord på min stapplande arabiska.  Fathiyeh och Tarek, som båda talar flytande arabiska lyssnar till Noah’s berättelse.
Zed sitter bredvid sin pappa, som berättar hur sonen flyttats mellan olika fängelser. Hur han blivit slagen och misshandlad när han arresterades. Armen var aldrig bruten, däremot var hans hand skadad av slag från batonger. På ett fängelse var medfångarna illegala bosättare, vilka också hade slagit och trakasserat honom.
 
(När jag läser Genevekonventionen, IV:33-64,bryter Israel som ockupationsmakt, alla ockupationens lagar).

Noah berättar att han kunnat låna ihop de 1000 Nis, som krävts för att få sonen fri. De organisationer som lovat stödja honom, har hittills inte lyckats få fram någon hjälp. ”Action for hunger” lovade att hjälpa till med foder och vattenförsörjning. Röda Korset skulle sätta upp ett nytt tält och ett litet skjul för matlagning och övernattning. Defence ministry hade lovat pengar för att få sonen fri.
 
Den här dagen är vi alla bara glada, det viktigaste är att Zed fått sin frihet och att föräldrarna fått hem sin son.
Jag påpekar att Noah har klippt sitt hår och han berättar skrattande att folket på fängelset Ofer anklagade honom att tillhöra Hamas, därför lät han klippa håret och raka av sitt skägg.
Det behövs så lite, i det av Israel ockuperade Palestina, för att få en terroriststämpel. Inte ens en fattig herde, som varken kan läsa eller skriva, går fri.

Zed ska köra oss tillbaka till checkpointen och vi går ut till den vita bilen. Jag ser att nummerplåtarna saknas och det är inte var dag jag sätter mig i en bil med en 14-åring vid ratten.  Jag undrar mycket hur han mår inuti. Han ser så stark ut och vägrade att skriva under något erkännande trots starka påtryckningar. Utåt verkar han inte vara skadad eller knäckt.

Jag kan inte låta bli att tänka på den unge herden David, som för så länge, länge sedan lyckades besegra den store Goliat.Vi skulle så gärna vilja hjälpa den här familjen med ekonomiska medel, men  vi är inte tillåtna att ge bistånd i form av pengar eller andra gåvor. Vi får lita på våra böner och alla goda krafter.

Alla helgons dag 6 november 2010 Inger 

Läs även andra bloggares åsikter om israel
palestina
kristendomen
 mänskliga rättigheter