De vill ju alla vara nära
Inne i Betlehem, vid Krubbtorget utanför Födelsekyrkan, står en 29-årig snickare i familjens affär. Han talar en mycket god franska med några kunder. Elias Joseph Giacaman har en examen i ekonomi från Betlehems universitet. Men han valde att arbeta som finsnickare och träsnidare. Familjen säljer hans händers verk. Hans farfar startade en träfabrik 1928. Figurerna stansas ut med maskinell hjälp och bearbetas därefter för hand. Som barn lekte Elias i fabriken med verktygen och träbitar i hand och lärde sig på så sätt hantverket.
Utanför Betlehem har de mark med olivträd. Två fält med mer än 200 olivträd har dock förstörts på grund av ockupationsmaktens separationsmur. Ett av fälten förlorades genom att muren byggdes och konkret separerade familjen från fältet. Därmed har de inte längre tillgång till marken. På det andra fältet förlorade de 80% av träden då muren byggdes rakt igenom fältet. Någon ekonomisk kompensation från den israeliska staten har det inte varit tal om.
Vartannat år beskärs träden. De avskurna delarna förvandlas till små konstverk i Elias händer. De ser känsliga ut - hans händer. Som om händernas många möten med trä format både händerna och honom i sin helhet. Utöver de traditionella krubbfigurerna gör han en krubba med tillhörande skalenlig mur och dess ännu högre övervakningstorn. Han säger att han är noga med proportionerna. Det är viktigt att verkligheten tangeras. Den lilla versionen tar det fyra timmar för honom att färdigställa. Den lite större versionen tar sex timmar för hand. Krubbfigurerna är ytterst små jämfört med muren. Han säger: På så sätt kan folk leva sig in i hur hög och ful muren är. Den är inte som ett normalt staket som du kan finna vid gränser mellan olika länder. Det är en åtta meter hög mur som är byggd mellan våra hus och vår mark. Det är inte en sådan typ av mur som bör byggas runt mänskliga varelser! När han ser den verkliga muren tänker han: Det är år 2011 och fortfarande behöver människor leva i en stad helt instängda av denna mur! Samtidigt är det denna mur som är hans favoritobjekt att tillverka. Den ser verkligen autentisk ut. Elias säger: Bara fred kan få bort muren. När vi har regeringar som verkligen vill nå fred så kan det ske.
Han är katolik. För mig utför Elias en aktiv ickevåldshandling mot ockupationen när han håller muren i sin hand och snidar den, formar den och slipar den i samklang med verkligheten. Precis som Jesusbarnet som föds rakt in i den utsatta hemlöshetens bistra verklighet under ockupation så vågar Elias vara i denna samma verklighet. De har inte bara landet, utsattheten och ockupationen gemensamt. Båda har lärt sig snickarens hantverk. Bådas far bär namnet Josef. Båda tror på det aktiva ickevåldets möjlighet mot det förtryckande våldet. När jag möter Elias blick är jag övertygad om att han därmed också har sin tillit till kärleken. Att den kan övervinna rädslan. Jesusbarnet är garanterat stolt över Elias händers verk. Elias och Jesusbarnet står varandra nära.
Hemma i Sverige sätter en fyraåring ned de nyförvärvade krubbfigurerna runt barnet i stallet.
Stereons 1.30 meter högtalare får agera mur. Hon har köpt två bebiskameler i Elias familjs affär då den egna kamelen hade brutit två ben vid uppackningen i advent. Detta dubbla benbrott var för henne en relevant anledning till att åka till Betlehem för att fira jul. Djuren och människorna i olivträ riktigt trängs där runt det nyfödda undret. Med allvarsam självklarhet säger hon: De vill ju alla vara nära.
Susanne Grimheden , januari 2011.
Publicerad efter tillstånd av Susanne Grimheden, Hon har tidigare varit SKR:s följeslagare mars - juni 2003 SKR-följeslagarprogrammet
Hon besökte Betlehem i samband med en teologisk konferens i Betlehem, arrangerad av Kyrkornas världsråd, om
Kairos Palestinadokumentet.
Läs även om : Holy Land Arts Museum
Läs även andra bloggares åsikter om israel palestina kristendomen
Inne i Betlehem, vid Krubbtorget utanför Födelsekyrkan, står en 29-årig snickare i familjens affär. Han talar en mycket god franska med några kunder. Elias Joseph Giacaman har en examen i ekonomi från Betlehems universitet. Men han valde att arbeta som finsnickare och träsnidare. Familjen säljer hans händers verk. Hans farfar startade en träfabrik 1928. Figurerna stansas ut med maskinell hjälp och bearbetas därefter för hand. Som barn lekte Elias i fabriken med verktygen och träbitar i hand och lärde sig på så sätt hantverket.
Utanför Betlehem har de mark med olivträd. Två fält med mer än 200 olivträd har dock förstörts på grund av ockupationsmaktens separationsmur. Ett av fälten förlorades genom att muren byggdes och konkret separerade familjen från fältet. Därmed har de inte längre tillgång till marken. På det andra fältet förlorade de 80% av träden då muren byggdes rakt igenom fältet. Någon ekonomisk kompensation från den israeliska staten har det inte varit tal om.
Vartannat år beskärs träden. De avskurna delarna förvandlas till små konstverk i Elias händer. De ser känsliga ut - hans händer. Som om händernas många möten med trä format både händerna och honom i sin helhet. Utöver de traditionella krubbfigurerna gör han en krubba med tillhörande skalenlig mur och dess ännu högre övervakningstorn. Han säger att han är noga med proportionerna. Det är viktigt att verkligheten tangeras. Den lilla versionen tar det fyra timmar för honom att färdigställa. Den lite större versionen tar sex timmar för hand. Krubbfigurerna är ytterst små jämfört med muren. Han säger: På så sätt kan folk leva sig in i hur hög och ful muren är. Den är inte som ett normalt staket som du kan finna vid gränser mellan olika länder. Det är en åtta meter hög mur som är byggd mellan våra hus och vår mark. Det är inte en sådan typ av mur som bör byggas runt mänskliga varelser! När han ser den verkliga muren tänker han: Det är år 2011 och fortfarande behöver människor leva i en stad helt instängda av denna mur! Samtidigt är det denna mur som är hans favoritobjekt att tillverka. Den ser verkligen autentisk ut. Elias säger: Bara fred kan få bort muren. När vi har regeringar som verkligen vill nå fred så kan det ske.
Han är katolik. För mig utför Elias en aktiv ickevåldshandling mot ockupationen när han håller muren i sin hand och snidar den, formar den och slipar den i samklang med verkligheten. Precis som Jesusbarnet som föds rakt in i den utsatta hemlöshetens bistra verklighet under ockupation så vågar Elias vara i denna samma verklighet. De har inte bara landet, utsattheten och ockupationen gemensamt. Båda har lärt sig snickarens hantverk. Bådas far bär namnet Josef. Båda tror på det aktiva ickevåldets möjlighet mot det förtryckande våldet. När jag möter Elias blick är jag övertygad om att han därmed också har sin tillit till kärleken. Att den kan övervinna rädslan. Jesusbarnet är garanterat stolt över Elias händers verk. Elias och Jesusbarnet står varandra nära.
Hemma i Sverige sätter en fyraåring ned de nyförvärvade krubbfigurerna runt barnet i stallet.
Stereons 1.30 meter högtalare får agera mur. Hon har köpt två bebiskameler i Elias familjs affär då den egna kamelen hade brutit två ben vid uppackningen i advent. Detta dubbla benbrott var för henne en relevant anledning till att åka till Betlehem för att fira jul. Djuren och människorna i olivträ riktigt trängs där runt det nyfödda undret. Med allvarsam självklarhet säger hon: De vill ju alla vara nära.
Susanne Grimheden , januari 2011.
Publicerad efter tillstånd av Susanne Grimheden, Hon har tidigare varit SKR:s följeslagare mars - juni 2003 SKR-följeslagarprogrammet
Hon besökte Betlehem i samband med en teologisk konferens i Betlehem, arrangerad av Kyrkornas världsråd, om
Kairos Palestinadokumentet.
Läs även om : Holy Land Arts Museum
Läs även andra bloggares åsikter om israel palestina kristendomen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar