Kristen sionism-1

Bernt Jonsson var tidigare chefredaktör för den kristna tidningen Sändaren . Han var även den förste av SKR:s ”följeslagare” i Israel/Palestina. Han har ett långt engagemang i freds- och konfliktfrågor under flera decennier. Han är kristen , aktiv i Uppsala missionskyrka.

Gäskrönika: Kristen sionism – teologi som håller?- Del 1

”Sionismen är namnet på en medicin mot en viss judisk sjukdom kallad diaspora. Men patienterna är sinsemellan olika: ortodoxa och religiösa, liberaler och socialister, nationalister och borgerliga och här och var till och med romantiska anarkister.” not 1 Säger den israeliska författaren Abraham B Yehoshua i en essä om den sionistiska revolutionen.

Den statsbyggande sionismen, som växte fram under andra hälften av 1800-talet not 2, var sekulär och både vänster och höger. Begreppet myntades i Wien av studenten Nathan Birnbaum 1892 och syftar på berget Sion i Jerusalem. Sionismen var ett svar på antisemitismen, och kristen sionism kan ses som en politisk form för filosemitism, ett stöd för sionismen, en hållning med anspråk på att vara bibliskt grundad. Den är nära kopplad till apokalyptiska föreställningar om tidens slut, där Israel anses ha en särskild roll att spela.

Den kristna sionismens rötter kan spåras ända tillbaka till slutet av 1500-talet.1585 publicerade nämligen teologen Thomas Brightman sin pamflett Apocalypsis Apocalypseos. I den hävdade han, att Antikrist (=påven) skulle falla, att det turkiska imperiet skulle upplösas, och att judarna skulle bli en kristen nation och återvända till Palestina. Allt med stöd av Danielsboken, som tillsammans med Sakarja och Uppenbarelseboken hör till de kristna sionisternas favoritlitteratur. För Luther var visserligen Uppenbarelseboken varken apostolisk eller profetisk, men både han och Calvin liksom anabaptisterna ansåg, att påven var Antikrist.

 Brightman var inte ensam, men den som brukar utpekas som pionjär för den kristna sionismen är engelsmannen och advokaten Henry Finch, som i sin bok The Great Restauration (1615) drev tesen, att judarna skulle bli kristna och återvända till Jerusalem. Före århundradets slut skulle de bli världens kungar och styra över alla  not .3 Hans teser föll inte de anglikanska biskoparna på läppen; Finch var alltför bokstavstroende. Kung James – han med King James Bible 1611 – tyckte, att teserna om omvändelse och återvändande var komiska och att den om världsherravälde luktade landsförräderi. Boken bannlystes.

Reformationen hade inneburit, att ”alla” i princip fick en chans att läsa och tolka Bibeln. Den mest spridda översättningen i England var länge Calvins Geneva Bible, som i den av Theodore Beza kommenterade versionen blev ett effektivt verktyg för att binda samman Gamla och Nya Testamentet. Beza hävdade i polemik mot den katolska kyrkan men i likhet med kristna sionister i dag, att kyrkan inte hade efterträtt judarna som Guds utvalda folk.

Not.1 S 13, Göndör & Öberg (red): Sionismen, En antologi. Atlantis, 2009

Not 2 Moses Hess (1812-1875) var först med boken Rom und Jerusalem (1862)

Not 3 Henry Finch: The World´s Great Restauration or The Calling of the Iewes and (vith them) of all the Nations and Kingdomesof the Earth to the Faith of Christ, 1621

 

När staten Israel bildades i maj 1948, var självständighetsförklaringen ett mästerligt balanserat dokument. David Ben-Gurion, som ytterst var den ansvarige författaren, var själv inte troende jude men i texten gjorde man anspråk på ett bibliskt mandat, ett anspråk som av religiösa judar tolkades som gudomlig rätt. Det blev en ohelig allians. Efter 1967 års krig banade den väg för en messiansk väckelse, för många (sekulära) judar en direkt mardröm. Benjamin Netanyahu blev ”trollkarlens lärjunge”, som tog dessa religiösa energier i bruk utan att förstå dem. (Gershom Gorenberg)

På kristet håll finns alltså sen flera århundraden i vissa kretsar olika apokalyptiska föreställningar – spekulationer – om att judarna måste återvända till Det Heliga Landet och bli kristna för att Kristus ska komma tillbaka. Tidigare var tidtabellen: först omvändelse, sen återvändande. Nu är tidtabellen den motsatta: först återvändande, sen omvändelse.

I början av 1600-talet utvecklades en kronologisk skola bland puritanska teologer i England, dvs man läste Daniels bok i Gamla Testamentet och Uppenbarelseboken i Nya Testamentet för att försöka räkna ut, när änden skulle komma. När förutsägelserna inte slog in, kom man fram till nya årtal längre fram. Jehovas Vittnen har också ägnat sig åt den typen av beräkningar, liksom många andra. Ett av många misslyckanden var, när 1933/34 utpekades som tiden för Kristi återkomst. Numera brukar man akta sig för att precisera årtalen i förväg. En variant är att utnämna olika hot som tecken på att tidens slut är nära. En annan variant är att peka på årtal i efterhand, då symboliskt viktiga händelser ägt rum:

1897 – första sionistkongressen i Basel

1917 – Balfourdeklarationen

1948 – staten Israels bildande

1967 – 6-dagarskriget då Israel erövrade Gaza och området fram till Jordan

Fortsättning: Del 2

Läs även andra bloggares åsikter om israel palestina kristendomen
kristen sionism