Gästkrönika När började konflikten om Palestina?
Föredrag och samtal i regi av Ship to Gaza måndag 22 oktober 2019, Heurlins plats 9 kl 18 - 20.
När började konflikten om Palestina? Det är ämnet för de närmaste två timmarna. Jag tänker prata en stund. Sedan hoppas jag vi kan föra ett samtal om det jag sagt eller om något annat. Alltså:
Läser vi Gamla testamentet eller Den judiska bibeln, som är ett mer korrekt namn, blir svaret att konflikten började när Gud uppmanade Abraham att lämna sitt hem i staden Ur i Kaldeen, dvs området vid floderna Eufrat och Tigris i nuvarande Irak:
”Herren sade till Abraham: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig… Några verser längre fram har Abraham anlänt till det utlovade landet och Gud säger:
”Se dig omkring från den plats där du står, åt norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid … Vandra genom landet i hela dess längd och bredd, ty åt dig skall jag ge det. Och Abraham flyttade sina tält och kom till Mamres lund vid Hebron. Där slog han sig ner, och där byggde han ett altare åt Herren.”
På dessa citat ur Första Mosebok bygger ortodoxa judar och bosättare sina anspråk på hela Palestina från Libanons cedrar i norr till Sinai öken i söder, från Medelhavet i väster till floden Jordan i öster.
När jag för några år sedan var i Palestina besökte jag bland annat en svensk judisk bosättare utanför Betlehem. När jag frågade honom hur han såg på palestinierna som omgav den judiska bosättningen svarade han: — Det finns inga palestinier. Hur menar du? Här bor ju palestinier överallt, invände jag.
— Det finns inga palestinier, bara araber som gör intrång på judisk mark, upprepade han, tog fram sin bibel och förklarade: — Här står det att Gud gav landet till oss.
Detta argument är viktigt därför att det används. Men det saknar naturligtvis såväl historisk som politisk relevans. Det går inte att använda religiösa myter för att motivera och försvara fördrivningen av palestinierna och koloniseringen av Palestina.
När den mytiske Abraham skall ha vandrat från Ur i Kaldéen vet vi inte. Men staden Ur grundades för 7 000 år sedan och hade sin storhetstid för 4 000 år sedan. Alltså när vi hade stenålder i Sverige.
Nästa tänkbara svar på frågan när konflikten om Palestina började går däremot att datera exakt.
År 70 efter Kristus slår Roms blivande kejsare Titus ner ett judiskt uppror i Palestina. Han plundrar templet och jämnar Jerusalem med marken. På Titus triumfbåge i Rom kan vi än i dag se hur Titus i triumf för in krigsbytet i Rom. Bland annat den stora sjuarmade ljusstaken, Menoran, och vad som kan vara Förbundsarken.
I och med att templet förstörs ändrar judendomen karaktär. Från att ha varit en offerreligion med ett enda centrum, templet i Jerusalem, blir judendomen en skriftreligion med centrum i varje synagoga och i uttolkningen att Tanakh, den judiska bibeln.
När romarna intog Jerusalem innebar det också att de överlevande invånarna fördes bort för att säljas som slavar. Det är mot denna bakgrund som uppfattningen att det judiska folket fördrevs skall ses. Detta liksom uppfattningen att palestinierna är en tillfällig befolkning som måste flytta på sig när de rättmätiga ägarna återvänder efter andra världskriget.
Det finns inget vetenskapligt stöd för fördrivningsteorin. Den judiska diasporan fanns långt före Jerusalems förstörelse med stora församlingar i bland annat Alexandria och Rom.
Förklaringen är att judendomen genom sin monoteism var en tämligen populär religion i det romerska imperiet. Judendomen på den tiden var till skillnad från i dag en missionerande religion som accepterades av de romerska makthavarna.
De judiska bosättningarna kring Medelhavet hade alltså funnits länge och bestod av såväl ättlingar till frivilliga emigranter, som slavar, före detta slavar och konvertiter. Spår av denna bosättning finner vi i Apostlagärningarna där Paulus reser mellan några av dem. Kristendomen sågs som en sekt inom judendomen under de första 200 åren efter Jesu död.
Den judiska diasporan är således inte en följd av Jerusalems förstörelse. Ytterligare en historisk omständighet talar mot föreställningen att det judiska folket har fördrivits och därmed skulle skulle kunna göra anspråk på att ha rätt att återvända.
I början av 800-talet efter Kristus konverterade Khazarernas härskare Khaganen och ett stort antal khazariska stormän till judendomen. Khazarerna behärskade ett stort rike mellan floderna Don och Volga inklusive Krim. Hur många khazarer som följde sina ledare och blev judar är okänt. Men det är rimligt att anta att en del av den östeuropeiska judendomen, de så kallat Ashkenasiska judarna, har sitt ursprung i khazarernas rike i stället för i Palestina. Men man bör också komma ihåg att många av de ashkenasiska judarna härstammar från tyska judar som utvandrade österut på 1200-talet undan förföljelser. De östeuropeiska judarnas språk jiddisch är en blandning av 1200-talstyska och hebreiska med inslag av slaviska ord.
Sammantaget är Jerusalems förstörelse år 70 efter Kristus ett av de möjliga svaren på när konflikten om Palestina börjar. Men att Jerusalems förstörelse och den påstådda fördrivningen av det judiska folket skulle ha någon statsrättslig relevans i dag är ett orimligt antagande.
Räknat 2 000 år bakåt är i stort sett alla människor släkt med varandra. Men sannolikt torde de palestinier som idag lever i Palestina vara närmast genetiskt släkt med de judar som bodde i landet på Jesu tid.
Nu tar vi ett långt tidssprång. 1896 publicerade Theodor Herzl boken ”Judestaten”. I den argumenterade han för att endast en egen stat skulle kunna ge judarna det skydd de inte hade. Boken skrev mot bakgrund av Dreyfussaffären i Frankrike och de blodiga pogromerna i Tsarryssland.
Herzl föredrog Palestina men kunde även föreställa sig att hans judiska stat skulle kunna ligga i Argentina, på Cypern eller i Östafrika.
Året efter i augusti 1897 samlade Hertzl drygt 200 delegater till ett först sionistiskt möte i Basel. Där bildades World Zionist Organization som enades om följande mål för verksamheten:
”Sionismen strävar efter att skapa ett politiskt och rättsligt tryggat hem för det judiska folket i Palestina.
Därmed gjorde sionisterna alltså anspråk på palestiniernas land.
Judarna i Palestina var då en liten minoritet. 1914 hade Palestina en befolkning på 791 000 personer, varav 60 000 (7,6 %) var judar.
Efter kongressen i Basel skickade rabbinerna i Wien två representanter till Palestina för att undersöka om det var möjligt att bilda en judisk stat där. Representanterna telegraferade hem: ”Bruden är vacker men hon har redan en man”. Det vill säga. Palestina är befolkat. Det stora flertalet judiska emigranter som flydde undan de ryska pogromerna föredrog att resa till USA
.
Herzl dog 1904. Han efterträddes av Chaim Weizmann, Israels blivande förste president. Weizman hade goda kontakter med brittiska politiker. Han medverkade till att den brittiska utrikesministern Arthur Balfour 1917 i ett brev till lord Rothschild utfärdade den så kallade Balfourdeklarationen. Den lyder: ”Hans majestäts regering ser gynnsamt på grundandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket och kommer att göra sitt bästa för att underlätta uppnåendet av detta syfte; varvid det står klart att ingenting skall göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de icke -judiska befolkningsgrupperna i Palestina eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjutes av judar i något annat land.”
Balfourdeklarationen brukar användas som en legitimering av staten Israel men då förtigs den andra delen av deklarationen. Den som lyder: ” ingenting skall göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de icke -judiska befolkningsgrupperna i Palestina”.
Men som diplomaten och författaren Ingmar Karlsson konstaterar i sin bok ”Bruden är vacker men har redan en man”.
”Genom deklarationen utlovade därmed den brittiska regeringen ett område som den inte hade förfoganderätt över till ett folk som inte bodde där utan att ta hänsyn till innevånarnas intressen och önskemål. De icke-judiska befolkningsgrupperna utgjorde dessutom mer än 90 procent (i området).”
Ännu under första världskriget var Palestina en del av det ottomanska imperiet. Det ändrades vid krigsslutet då det ottomanska imperiet föll samman och segrarmakterna Frankrike och Storbritannien delade upp Mellanöstern mellan sig. Palestina blev därmed ett brittiskt mandat.
Det moderna och politiskt aktuella svaret på frågan, när började konflikten om Palestina, är att den började med Balfourdeklarationen.
Men konflikten blev akut först med Förintelsen, Andra världskrigets slut, massinvandringen av överlevande judar till Palestina, britternas beslut att lämna mandatet och FN:s beslut att dela Palestina i en judisk och en palestinsk del. Den judiska invandringen hade då kraftigt ändrat befolkningssammansättningen i Palestina. Enligt FN:s undersökningskommission hade Palestina år 1946 1,86 miljoner invånare, varav 33 % judar, 58 % muslimer och 8 % kristna.
Genom delningen av Palestina 1947 blev FN pappa till det sista stora koloniala projektet. Vita västerlänningar beslutar att lägga beslag på en bit land i tredje världen för att lösa ett europeiskt problem och betala en europeisk skuld. Palestinierna tillfrågades inte. Ingen myt är mera livskraftig än den om Israel som ett land utan folk för ett folk utan land. Jo möjligen myten om de näst intill försvarslösa judiska pionjärerna som överfölls av sina till tänderna beväpnade arabiska grannar.
Sant är att FN:s beslut och Israels självständighetsförklaring utlöste krig. Israelerna var inte nöjda med vad det fått av FN och palestinierna uppskattade inte att bli koloniserade.
Men det var Israel som hade det militära initiativet, som vann och utvidgade sitt territorium och det som beskrivs som ett arabiskt överfall var i verkligheten i huvudsak en israelisk etnisk rensning - förverkligandet av ”Plan Dalet”. Plan Dalet är i stort sett okänd, men har beskrivits i detalj av bland andra de israelisk historikerna Benny Morris och Ilan Pappe.
I sin bok ”Den etniska rensningen av Palestina” beskriver Pappe hur den nyblivna israeliska stats- och militärledningen under kriget 1948 planerat och systematiskt fördrev 720 000 palestinier från deras hem för att ge plats för en kommande judisk majoritetsbefolkning. Det är denna etniska rensning som palestinierna kallar för Naqba (katastrofen).
I konsekvenserna av detta brott mot mänskligheten lever vi idag.
Jag fick alltså uppdraget att svara på frågan ”När började konflikten om Palestina?”
Jag har konstaterat att det finns flera svar på frågan. Nämligen dessa:
När Gud i första Mosebok lovar landet åt Abraham och hans efterkommande till evig tid.
När den romerska armén år 70 jämnar Jerusalem med marken och plundrar templet.
När den brittiske utrikesministern lord Arthur Balfour i Balfourdeklarationen 1917 lovade stödja bildandet av ett nationellt hem i Palestina för det judiska folket.
När FN 1947 efter votering beslöt att dela Palestina mellan judar och palestinier.
När den nyblivna israeliska stats- och militärledningen 1948 satte plan Dalet i verket och fördrev 720 000 palestinier från deras hem.
Kanske finns fler svar. Dessutom återstår ju den stora frågan hur konflikten om Palestina skall lösas? Genom invandring, krig, fördrivning och kolonisering har Israel idag direkt kontroll över 90 procent av det som en gång var det brittiska mandatet Palestina. De resterande 10 procenten är en arkipelag av palestinska öar i ett israeliskt ockupationshav. Denna palestinska arkipelag är palestinskt kontrollerad bara så länge den israeliska armén och statsledningen tillåter det.
Inget av mina svar kan skänka legitimitet åt staten Israel.
Det kan inte heller argument som ”lidandets rätt”. Formulerat, tror jag, av Herbert Tingsten, eller det av Per Ahlmark och många fler ständigt upprepade argumentet: Israel är den enda demokratin i mellanöstern.
Det judiska folkets lidande är avgrundsdjupt men kan på intet sätt försvara koloniseringen av Palestina eller förtrycket och fördrivningen av den palestinska befolkningen. Att Israel är Mellanösterns enda demokrati är bara sant i begränsad omfattning. Endast judar har fulla medborgerliga rättigheter i Israel och på de ockuperade områdena härskar fullt utvecklad apartheid.
Israels legitimitet består i att Israel de facto existerar samt att det inte går att göra om historien. Historien har dessutom en förmåga att med tiden som redskap göra rätt av fel. Så det hastar om inte palestinierna skall gå samma öde till mötes som USA:s indianska urinvånare.
Gert Gelotte 2019-10-23
Bra och relevant av Gert !!
SvaraRadera