Bönegudstjänst för Jerusalem och Gaza

Munther Isaac, präst i luthersk-evangeliska kyrkan i Bethlehem, gav mig välsignelsen att översätta hans predikan från idag, till svenska. Han hälsar till oss i Sverige. Eva Kunda Neidek

 

Beit Sahour den 12 maj 2012

Predikan an Munther Isaac

Idag träffas vi under svåra omständigheter, men dessa omständigheter är inte alls främmande för oss. Detta är vårt lands tillstånd sedan decennier. Vår verklighet är ockupation, belägring och orättvisa. I Sheikh Jarrah läggs nu grunden för en ny Nakba (’katastrof’). I den heliga moskén attackeras bedjare och våra heliga – ja, jag säger våra heliga, eftersom att vi är vänner i vårt hemland. Varje attack mot en moské är också ett angrepp mot en kyrka. Detta har också varit ett angrepp mot sabbatens heliga. I Gaza ser vi idag en tragisk situation - belägring, bombardemang och död. Hur länge ska man underskatta människans värde?

Idag står vi upp för vår stolthet.

Idag är vi stolta över att vara palestinier.

Och idag kom vi för att be, och meditera över Guds ord.

Vi frågar oss: Vad är budskapet från Guds ord till oss idag? Vad är vår kallelse, som troende?

Mitt svar till er idag skulle vara...

För det första är vi kallade att tala sanning och kalla saker vid deras rätta namn. Det som händer i Jerusalem och Sheikh Jarrah idag är etnisk rensning. Det som hände i den heliga moskén var ett angrepp mot troende under sin allra heligaste fastemånad, och mot den heliga moskén. Vad vi står inför är en ockupation och apartheidregim. Det som händer idag i vårt land är ett resultat av den rasistiska, segregerande politiken från ockupationsmakten. Som kristna måste vi tala sanning; verkligheten accepterar aldrig diplomati och opartiskhet. Ämnet är inte en tvist där vi ber om fred. Det som krävs av oss är att inte att vara lugna och återhållsamma - som vi hör och läser om idag. Vi måste säga sanningen! Det som krävs är ett sanningens ord inför de mäktiga och orättfärdiga. Vi måste kalla saker för deras rätta namn. Om vi inte överger falsk neutralitet och står med de förtryckta och med sanningen, kommer vi inte att bidra till fredsprocessen.

För det andra, idag ropar vi till Gud och söker Hans rättvisa och nåd. Gud är rättvisans, sanningens och rättfärdighetens Gud. Vår bön idag är vårt motstånd. Den berättar att vi inte accepterar verkligheten, som den ser ut. Vi vägrar förnedring och förtryck. Den säger nej till orättvisan. Detta ber vi för. Och vi vet att Gud är rättvisans, sanningens och rättfärdighetens Gud, så ropar vi till Honom att ingripa i vårt land, och stoppa aggression och orättvisa. Guds ord säger: "Om du ser att den fattige förtrycks och att rätt och rättfärdighet i landet kränks, så bli inte förvånad över detta, ty hög vakar över hög och andra höga över dem båda." (Predikaren 5:7)

Så idag ropar vi till ’de höga’, de som är över oss: "Vi kommer inte att lugna oss, och vår kamp är inte över förrän vi ser rättvisa och sanning täcka vårt land såsom vattnet täcker haven." Vår bön är ett viktigt och medvetet val inför orättvisorna, ondskan och tyrannin.

För det tredje, gällande vår Call to Action och opinionsbildning. Ja, vi tror och ber att Gud ingriper i vårt land, men vi skall komma ihåg att det är vi som är Guds röst, och hans händer i denna värld. Låt oss arbeta och sträva efter fred. Med ord ur Kairos Palestina-dokumentet säger jag: "Vårt val som kristna inför den israeliska ockupationen är motstånd. Motstånd är rätten och skyldigheten för varje kristen." Vår uppmaning är folkligt motstånd och kreativitet, och icke-våld. Jerusalems folk har vunnit den största segern, beväpnade med sanning och enhet, dom har motsatt sig förtrycket med sina egna kroppar mot en av världens starkaste arméer, och de vinner strid efter strid. Jerusalems folk bevisar att folkligt motstånd är lösningen och sättet att bekämpa ondskan och rasismen. 

Vi uppmanar världens alla kyrkor att sätta press på sina regeringar att i sin tur pressa ockupationsmakten för att stoppa vansinnesdåd och våld. Jag uppmanar världen att ta ställning mot ockupationsstaten. Jag uppmanar vårt eget folk till enhet först, för att stå emot den tyngd som lagts på oss. Vi är inte emot någon religion, och vi hatar ingen. Men vi är emot sionism, mot ockupationspolitik, och lagar för etnisk segregation. Vi vill leva sida vid sida med israeler, judar,sekulära och religiösa. Men detta kan aldrig ske innan ockupationsmakten släpper sitt grepp, och apartheidlagarna upphör.

Vår bön idag är att inte förlora hoppet. Det skall hjälpa oss att stå fasta i vårt motstånd. Och eftersom vår sak är en rättvis sak, och för att vi är rättmätiga ägare till vårt land, kommer vi aldrig att ge upp hoppet. Vår tro på sanningen och rättvisa är vårt hopp.

Många har försökt neutralisera Palestinafrågan, och lagt den på sidlinjen för att glömmas bort. Trots Trumps år - så fulla av hat, trots all normalisering av ockupationsstaten - påminner nu palestinier världen om att vi är här och vi kommer inte att flytta på oss. Från detta återuppståndelsens land, ett land av mirakler, tror vi, att oavsett hur djupa våra sorger är, kommer oundvikligen återuppståndelsens gryning. Jesus led själv under förtryck och en ockupationsmakt, han blev själv ett offer för rasande våld och religiös extremism. 

Men eftersom vi tror på uppståndelsen tror vi att sista ordet är rättvisa, inte orättvisa. Frihet, inte slaveri. Kärlek, inte rasism eller sekterism. Liv, inte död. Jag avslutar med att citera Kairos-dokumentet igen: "I brist på allt hopp, ger vi ett rop efter hopp. För vi tror på Gud, en god och rättvis Gud. Vi tror att hans rättfärdighet äntligen kommer att segra över ondskan av hat och död som finns kvar i vårt land. Och vi kommer att se ’en ny jord’ och ’en ny människa’ som uppfostras av Guds heliga Ande tills hon fylls av kärlek till varje broder och syster på denna jord." A M E N

Predikan är översatt av Eva Kunda Neidek