Tidningen Dagenberättar om judisk vallfartsplats. Tusentals judar besöker varje år en vördad rabbins grav i norra Egypten. Men historien om Iqrit får ni inte läsa om där, hur byns forna kristna innevånare första lördagen i varje månad återvänder till sin by,läs historien här.
Mitt engagemang för palestiniernas situation började med att jag läste om vad som hände 1948 i de kristna byarna Kafr Bir'im och Iqrit uppe i norra Galiléen. Den Palestinska flyktingkatastrofen
Nu skriver ”Come And See ”, The Christian Web site from Nazareth om byn Iqrit
Klänga sig fast vid en dröm, berättelsen om Iqrit.
Iqrit var en arabisk kristen by som tömdes på sin befolkning under kriget 1948-49, en av hundratals byar i det forna Palestina där befolkningen antingen gick i landsflykt eller som i det Iqritis fall, till interna omflyttningar i nya israeliska staten.
Även om spåren av många av dessa övergivna byar nästan har försvunnit, så fortsätter den glest trädbevuxen kullen i Iqrit mot alla odds att vara värdland för dess tidigare invånare och deras barn och barnbarn.
På den första lördagen i varje månad, kommer en präst för att hålla mässa i den enda byggnad som är kvar i byn, den blå kupol St Mary's Church. Här låter Iqritis gifta sig och döpa sina barn, och begrava sina döda i den lilla kyrkogården längst ner i backen.
På söndagar och helgdagar, spelar ungdomar fotboll på kullens enda plana yta, föräldrar ordna utflykter och gamlingar minnas eller sitta tyst tänkte.
Hopp som slog fel.
En gammal man, 80-årige Asad Mbada Daoud, säger han minns tydligt dagen israeliska trupper intagit Iqrit, i oktober 1948. Inledningsvis verkade det som de 450 invånare kunde få bo kvar i sina hem efter att ha kapitulerat för de Israeliska trupperna och underkastat sig att leva i fred under israeliskt styre.
Efter en vecka, evakuerades de dock med våld till al-Rama, cirka 20km söderut, medan Israeliska armén "rensade" gränsområdet från arabiska krigare.
"Det var ett mycket hårt liv, säger Sten Daoud. "All vår mat och resurser var i byn, hade vi inget arbete. Vi bodde 60 till ett rum i skolor, eller vistats i tomma hus för flyktingar."
Försäkringar om att de skulle få återvända efter två veckor inte uppfylldes aldrig, veckor i exil blev till månader och år. Trots flera domstolsbeslut till invånarnas fördel, hindrade den israeliska militären återresan med användande av undantagsbestämmelserna.
På julafton 1951, tog arméofficerare några byäldste till en närbelägen kulle och de tittade på när de gamla stenhusen sprängdes med dynamit och stridsvagnseld, som man gjort med många av andra palestinska byar.
Rättigheter att begrava
Redan hade dock Iqritis uthållighet börjat bli uppenbar, för ett krav: att få begrava sina döda här. "Vi försökte begrava Diab Sbayt här 1949, säger maruf Ashkar, en man åttioårsåldern. Men polisen kom och sa till oss att gräva upp honom och ta honom till Fasuta ”(en ännu bebodd kristen by i närheten).
Byborna presenterade petitioner och parlamentariska utfrågningar, men armén är obevekliga. Även när Pope John Paul II tillträdde tog han upp deras sak på sin tusenåriga historiska besök i det heliga landet, men till ingen nytta.
Deras enda konkreta framgång hittills har varit laglig rätt att begrava sina döda i Iqrit. Den gamla mäns berättelser fortsätter när vi lämnar skuggan av de höga kyrkväggarna och går ner spåriga spår förbi högarna med grå stenar som deras gamla hem. Herr Ashkar plockar vild timjan ur spillrorna som han hoppas kommer att slå rot i hans "tillfälligt" hem till många decennier, Kafr Yassif.
Tålmodigt åtagande
Vi passerar Hana Nasser, som var 10 år 1948, sitter med huvudet i händerna. "Jag är här på ruinerna av mitt hus, säger han. "Jag kom hit för att sitta nästan varje söndag. Jag aldrig kommer att glömma mitt hem."
Folket i Iqrit är lyckligare än många av deras landsmän som lever som flyktingar i Libanon, Syrien, Jordanien och de ockuperade palestinska områdena som nu räknas i miljoner som inte sett sina hem sedan 1948.
Israel presenterar starka argument för att förkasta de palestinska flyktingarnas rätt att återvända pragmatiskt hävdar Israel att den måste förbli en stat med judisk majoritet och moraliskt, pekar på lika stort antal judar som flydde från arabiska länder sedan 1948.
Men det är svårt för före detta invånare i Iqrit och deras ättlingar att förstå varför myndigheterna blockera dem israeliska medborgare från att återupprätta sin gemenskap i byn, såvida det inte att undvika att skapa ett prejudikat för andra frånvarande palestinier att återvända.
Eftersom Israel's 60 års jubileum närmar nästa månad – och Nakba (katastrofen) för palestinierna, är Iqrit verkligen ett bevis på det bestående palestinska önskan att hålla kontakt med livet före 1948, oavsett hinder.
"Jag tror jag kommer att återvända till mitt hem här, säger" Nemi Ashkar, en av de yngre organisatörerna av Iqrit kampanj med ironi. "Men jag vill återvända levande, och inte bara vår kyrkogård." By Martin Asser, 23 April 2008, BBC News, Iqrit, Israel
Översatt till svenska av Egon Berglund, texten kan innehålla syftningsfel mm. hänvisar till orginaltexten här: Clinging to dream of Palestine village
Varför dra upp denna gamla historia? Historikern Ilan Pappe argumenterar kraftfullt för att ett internationellt erkännande av dessa händelser är ett viktigt steg på vägen mot en lösning av hela konflikten.
Den gamla lögnen att Palestina var torr öken väntar på ett folk är just det - en lögn. Detta klipp för alla människor att se skönheten i det palestinska folket innan de utsattes för etnisktrensning, mördades och gjordes till flyktingar av staten Israel. Musik Joaquin Rodrigo, lyrics Helmut Lotti, sjungna av Lotti
Tyvärr så fortsätter den den etniska rensningen även idag:Deras hem är ockuperat 2010-01-29
Läs även om byn : Kafar Birem
Citat ”Släkten Dakwar kommer från den lilla kristna byn Biram som ligger i norra Israel, nära den libanesiska gränsen. Den 29 oktober 1948 tågade israeliska soldater in i byn. Ingen i byn gjorde motstånd.
– Byborna var alla kristna och sympatiskt inställda till judarna efter vad de utsatts för i Förintelsen, berättar Michael Dakwar. Läs mer här: ur tidningen Kristdemokraten Michael Dakwar
Foto från Iqrit PalestineRemembered.
Mitt engagemang för palestiniernas situation började med att jag läste om vad som hände 1948 i de kristna byarna Kafr Bir'im och Iqrit uppe i norra Galiléen. Den Palestinska flyktingkatastrofen
Nu skriver ”Come And See ”, The Christian Web site from Nazareth om byn Iqrit
Klänga sig fast vid en dröm, berättelsen om Iqrit.
Iqrit var en arabisk kristen by som tömdes på sin befolkning under kriget 1948-49, en av hundratals byar i det forna Palestina där befolkningen antingen gick i landsflykt eller som i det Iqritis fall, till interna omflyttningar i nya israeliska staten.
Även om spåren av många av dessa övergivna byar nästan har försvunnit, så fortsätter den glest trädbevuxen kullen i Iqrit mot alla odds att vara värdland för dess tidigare invånare och deras barn och barnbarn.
På den första lördagen i varje månad, kommer en präst för att hålla mässa i den enda byggnad som är kvar i byn, den blå kupol St Mary's Church. Här låter Iqritis gifta sig och döpa sina barn, och begrava sina döda i den lilla kyrkogården längst ner i backen.
På söndagar och helgdagar, spelar ungdomar fotboll på kullens enda plana yta, föräldrar ordna utflykter och gamlingar minnas eller sitta tyst tänkte.
Hopp som slog fel.
En gammal man, 80-årige Asad Mbada Daoud, säger han minns tydligt dagen israeliska trupper intagit Iqrit, i oktober 1948. Inledningsvis verkade det som de 450 invånare kunde få bo kvar i sina hem efter att ha kapitulerat för de Israeliska trupperna och underkastat sig att leva i fred under israeliskt styre.
Efter en vecka, evakuerades de dock med våld till al-Rama, cirka 20km söderut, medan Israeliska armén "rensade" gränsområdet från arabiska krigare.
"Det var ett mycket hårt liv, säger Sten Daoud. "All vår mat och resurser var i byn, hade vi inget arbete. Vi bodde 60 till ett rum i skolor, eller vistats i tomma hus för flyktingar."
Försäkringar om att de skulle få återvända efter två veckor inte uppfylldes aldrig, veckor i exil blev till månader och år. Trots flera domstolsbeslut till invånarnas fördel, hindrade den israeliska militären återresan med användande av undantagsbestämmelserna.
På julafton 1951, tog arméofficerare några byäldste till en närbelägen kulle och de tittade på när de gamla stenhusen sprängdes med dynamit och stridsvagnseld, som man gjort med många av andra palestinska byar.
Rättigheter att begrava
Redan hade dock Iqritis uthållighet börjat bli uppenbar, för ett krav: att få begrava sina döda här. "Vi försökte begrava Diab Sbayt här 1949, säger maruf Ashkar, en man åttioårsåldern. Men polisen kom och sa till oss att gräva upp honom och ta honom till Fasuta ”(en ännu bebodd kristen by i närheten).
Byborna presenterade petitioner och parlamentariska utfrågningar, men armén är obevekliga. Även när Pope John Paul II tillträdde tog han upp deras sak på sin tusenåriga historiska besök i det heliga landet, men till ingen nytta.
Deras enda konkreta framgång hittills har varit laglig rätt att begrava sina döda i Iqrit. Den gamla mäns berättelser fortsätter när vi lämnar skuggan av de höga kyrkväggarna och går ner spåriga spår förbi högarna med grå stenar som deras gamla hem. Herr Ashkar plockar vild timjan ur spillrorna som han hoppas kommer att slå rot i hans "tillfälligt" hem till många decennier, Kafr Yassif.
Tålmodigt åtagande
Vi passerar Hana Nasser, som var 10 år 1948, sitter med huvudet i händerna. "Jag är här på ruinerna av mitt hus, säger han. "Jag kom hit för att sitta nästan varje söndag. Jag aldrig kommer att glömma mitt hem."
Folket i Iqrit är lyckligare än många av deras landsmän som lever som flyktingar i Libanon, Syrien, Jordanien och de ockuperade palestinska områdena som nu räknas i miljoner som inte sett sina hem sedan 1948.
Israel presenterar starka argument för att förkasta de palestinska flyktingarnas rätt att återvända pragmatiskt hävdar Israel att den måste förbli en stat med judisk majoritet och moraliskt, pekar på lika stort antal judar som flydde från arabiska länder sedan 1948.
Men det är svårt för före detta invånare i Iqrit och deras ättlingar att förstå varför myndigheterna blockera dem israeliska medborgare från att återupprätta sin gemenskap i byn, såvida det inte att undvika att skapa ett prejudikat för andra frånvarande palestinier att återvända.
Eftersom Israel's 60 års jubileum närmar nästa månad – och Nakba (katastrofen) för palestinierna, är Iqrit verkligen ett bevis på det bestående palestinska önskan att hålla kontakt med livet före 1948, oavsett hinder.
"Jag tror jag kommer att återvända till mitt hem här, säger" Nemi Ashkar, en av de yngre organisatörerna av Iqrit kampanj med ironi. "Men jag vill återvända levande, och inte bara vår kyrkogård." By Martin Asser, 23 April 2008, BBC News, Iqrit, Israel
Översatt till svenska av Egon Berglund, texten kan innehålla syftningsfel mm. hänvisar till orginaltexten här: Clinging to dream of Palestine village
Varför dra upp denna gamla historia? Historikern Ilan Pappe argumenterar kraftfullt för att ett internationellt erkännande av dessa händelser är ett viktigt steg på vägen mot en lösning av hela konflikten.
Den gamla lögnen att Palestina var torr öken väntar på ett folk är just det - en lögn. Detta klipp för alla människor att se skönheten i det palestinska folket innan de utsattes för etnisktrensning, mördades och gjordes till flyktingar av staten Israel. Musik Joaquin Rodrigo, lyrics Helmut Lotti, sjungna av Lotti
Tyvärr så fortsätter den den etniska rensningen även idag:Deras hem är ockuperat 2010-01-29
Läs även om byn : Kafar Birem
Citat ”Släkten Dakwar kommer från den lilla kristna byn Biram som ligger i norra Israel, nära den libanesiska gränsen. Den 29 oktober 1948 tågade israeliska soldater in i byn. Ingen i byn gjorde motstånd.
– Byborna var alla kristna och sympatiskt inställda till judarna efter vad de utsatts för i Förintelsen, berättar Michael Dakwar. Läs mer här: ur tidningen Kristdemokraten Michael Dakwar
Foto från Iqrit PalestineRemembered.
Man kan ha viss medkänsla för de fd invånarna i Iqrit, som ligger precis vid gränsen till Libanon, som anföll Israel 1948.
SvaraRaderaIsraeliska domstolar dömde till invånarna fördel, dvs att de hade rätt att återvända till Iqrit från de platser, några få kilometer bort, dit de hade evauerats.
Men än så länge är situationen oviss, främst pga säkerhetsproblem med arabiska Hizbollah.
Å andra sidan kan man notera att i alla krig så rörs tillvaron om för många människor. Miljontals människor i Europa kan inte återvända till platser där de bodde före Andra Världskriget. Andra säkerhetssituationer gäller, grönser dras om, mark exproprieras för statens behov m.m. Det är inte förvånande att detta också drabbar araber (som ju förvisso sympatiserade med det arabiska folkmordsförsöket mot israelerna 1948).
I alla länder i regionen, inkl. Jordanien, Syrien och Libanon har hundratusentals människor av den egna befolkningen flyttats runt flera gånger. Det är tragiskt förstås. Tyvärr tycks inte arabvärlden ha dragit slutsasten att man bör avhålla sig från krig. Tvärtom anföll man Israel igen 19 år senare, 1967, samt 1973, 1978 och 1982.
Citat" Men än så länge är situationen oviss, främst pga säkerhetsproblem med arabiska Hizbollah." slut citat Simon
SvaraRaderaHizbollah bildades av shiamuslimer i samband med Israels invasion i Libanon 1982. Det var på julaftonen 1951 som Iqrit förstördes av Israeliska armen efter 3 års rättsprocess av Iqrits innevånare att få återvända. Att åberopa hot från Hizbollah 31 år innan den org. bildades är inte relevant.
Att fördriva människor från sin mark och hem kallas etniskt rensning och är ett brott mot folkrätten.
§ 7. – På denna blogg får Du inte försvara brott mot mänskliga rättigheter, bortförklara folkmord, förneka massakrer eller etnisk rensning! I sådana fall kan du totalt stängas av från bloggen.