Mufid Abdulhadi

Man brukar säga att ”Vinnaren skriver historien ” och så är det även i Israel-Palestina konflikten. Ingen ville lyssna på Palestiniernas vad som hände före och efter 1948 , de hade ett klart underläge, de flesta av dem behärskade inte engelska, fördriva från sitt land till grannländernas tältläger. Först när israeliska historiker började forska i historien på 1980 talet som även deras berättelser blev tagna på allvar.

Men mycket tidigare fanns en berättelse som ingen ville lyssna till. Palestinaflyktingen och läkaren Mufid Abdulhadi, som efter en lång flykt nått Sverige, hade skrivit en bok om sitt liv, om Palestinas historia och sina erfarenheter av konflikten. Efter att boken refuserats av tio förlag bestämde han sig för att själv ge ut den år 1962 i distribution av Seelig & Co. Nu har jag läst hans  bok : Arabernas äganderätt till Palestina. Visst boken är en partsinlaga , men ändå ger den en av bästa beskrivningar av Palestinas historia och Palestinakonflikten jag läst.

Vem var Mufid Abdulhadi ? Han föddes 1913 i Nasaret hans familj var en stor välbeställd och inflytelserik palestinsk jordägande familj. Hans far var civilguvernör i Nasaret, då en del i det Ottomanska imperiet.

Insprängd i sin egen familjekrönika berättar han detaljerat och insatt om Palestinas och de omgivande ländernas historia Mandattiden, Sykes-Picot-överenskommelsen, Balfour-deklarationen, delningsförslagen av Palestina , omröstningen i FN 1947, mordet på Folke Bernadotte mm.

Hans första skola var en internatskola i Ramallah , skolan drevs av Kväkarna ”The Friends Boy’s School”. Efter avslutad skolgång i Ramallah skickades Mufid till Libanon för att studera till läkare vid det Amerikanska Universitetet i Beirut. Han tog examen juni 1936 , Doctor of Medicine of and and Surgery. Samtidigt som hans hemland skakades av vilda strejker. På hösten samma år tog han tåget från Jerusalem till Egypten, för att gå ombord på ångaren Strathmore från Port-Said målet var London.

Han började studera vid The Post Graduate School, tyvärr var bara den teoretiska utbildningen öppen för honom eftersom han inte hade Brittisk universitets examen. Efter att genomgått teoretiska utbildningen beslöt han att fortsätta sina studier 1937 vid Berlins Universitet hos professor von Eicken med operations utbildning och praktisera vid en öronklinik. 

Men snart fick han känna på att han var utlänning ” Ni måste förstå att detta är ett tyskt sjukhus och att många patienter inte gillar utlänningar” Han tänkte lämna Tyskland men 1939 stängdes gränserna och han blev fast i Berlin och sitt underhåll från sin familj försvann. Men hans professor ordnade att blev anställd som underläkare vid ett sjukhus i Berlin. Att han hade ett brittiskt pass ( Palestina var då mandat under England) gjorde hans situation besvärlig, han var nära att bli internerad , men som tur var träffade han samma tjänsteman som en gång ordnade hans visum till Tyskland, som insåg att han var från Palestina-mandatet och inte en brittisk medborgare.

För att bättra på sin tyska gick han på en språkskola. I gruppen fanns tre arabiska elever som tillhörde det sk. syriska partiet, partiet var en extremiströrelse som gärna grep till våld.

I Berlin träffade han även Stormuffin Amin el-Husseini av Jerusalem, de kände varandra sen de var pojkar. Var Amin el-Husseini nazist ? ” Den nazistiska ideologin innehöll alldeles för många punkter som verkar stötande på det arabiska tankesättet. Stormuffin var realpolitiker, han var engelsmännens fiende nr. 1 det var därför naturligt att han sökte samarbete med tyskarna för att nå sina mål.”

Han fortsatte att jobba på sjukhuset i Berlin med allt tyngre arbetsbörda, när hans tyska lärarkollegor inkallas till fronten. Han sitter i skyddsrum under bombanfallen och ser ett allt mer sönderbombat stad när han kommer upp och efter flygangreppen.

1942 börjar han börjar fundera på att försöka lämna Tyskland, men alla försök hade då hittills avslagits, men till sist gick det och 1943 kunde han resa till Sverige med sin svenska fästmö.

I Sverige vilade paret ut på sin svärfars bondgård utanför Västerås, de gifte sig , deras första barn Fauzia föds.

Men hemlängtan till Palestina gjorde sig påmind. I mars 1945 lyckades han och hans familj få plats på diplomatbåten Drottningholm som skulle avgå i Röda Korsets regi till Mellersta Östern. Resan gick via Norge, Liverpool, Färöarna, innan fartyget anlöpte Port Said i Egypten efter 3 veckor till havs. Efter ett par veckor hos sin bror i Kairo var han på väg med tåg genom Sinaiöknen till Lydda och sitt älskade hemland.

 Efter hemkomsten öppnade han en öronpraktik i Jerusalem, operationerna utförde han på ett sjukhus som tillhörde en gammal judisk kollega Dr Wallach som bott hela sitt liv i Palestina. Jerusalem hade nu förändrats , engelsmännen hade nu delat upp staden i olika zoner och skräcken för terrorister hade börjat gripa omkring sig. Han skriver att mellan 1945 och 1948 riktade sig de judiska terroraktionerna sig huvudsakligen mot engelsmännen. Men snart startade terroraktioner mellan judar och araber.

Och värre blev det när judiska resp. arabiska läkare började mördas , bara för att de inte gjorde någon skillnad mellan etniciteten hos sina patienter. Måttet rågades för hans svenska hustru när den svenske missionären Hilda Andersson som bodde på Oljeberget  mördades

Han beslöt att lämna Jerusalem , via Jeriko reste familjen till Amman som var proppfullt med flyktingar. Han försökte få arbete där men något arbete för en ögonläkare fanns inte.  Familjen fortsatte till Syrien, han fick så småningom arbete som militärläkare i Damaskus men konsument priserna steg i Syrien situationen så allt mörkare ut

På sommaren 1949 sålde hans sin åttacylindriga Buick till underpris för att få råd med en biljett på ett Egyptiskt passagerarfartyget El-Malik från Beirut som via Alexandria som tog dem till Marseille för att ta dem till sin hustrus hemland Sverige. ”

När Passagerarbåten El-Malik lyfte ankar från Alexandria: ” En sista gång såg vi Palestinas kustremsa innan båten slutgiltigt satte kurs mot Marseille . Jag kände mig ledsen att behöva avlägsna mig ännu längre bort från Palestina, trots att jag nu var på väg till min hustrus hemland.”

De mötte ett annat fartyg, vid dess reling kantades av hundratals sjungande och jublande människor som för första gången hälsade det ”förlovande landet”. De var lyckliga människor som viftade med den judiska statens flagga. Vem vet , kanske kommer någon av dem att bo i vårt hem i Jerusalem ? sa han till sin hustru.

Mufid Abdulhadi blev läkare vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm , dog år 2001 i Solna

Andra om Boken  "Alla människors lika värde" 

Boken går att få tag i på antikvariat  Bokbörsen

Tidigare: Den Palestinska flyktingkatastrofen 
Samtliga foton från hans bok. 

Läs även andra bloggares åsikter om israel palestina