Palestinier räknas inte
Hon har precis undersökt ögonen på en treårig patient. Grabben får, som alla andra barn på avdelningen, därefter välja en liten leksak. Han väljer ett plastgevär. Han greppar geväret och säger så två ord. Han säger dem tydligt och klart: "hrog aravim" -”Skjuta palestinier!”
Ögonläkaren Muna (uttalas som vårt Mona) Mushahwar tittar på pojken, tittar på föräldrarna som inte reagerar och avslutar besöket. Vad mer kan hon göra? Hon jobbar på ett israeliskt sjukhus. Hennes patienter är israeliska judar. Eftersom hon själv är palestinier klassificeras hon som utlänning och får därför ingen lön för sitt jobb – utöver ett litet jourtillägg när hon har jour. Sjukhuset ligger, enligt internationell rätt, på palestinsk mark i ett område som idag utgör en illegal israelisk bosättning. Platsen är Jerusalem. Varje gång Muna åker till jobbet passerar hon, strax bredvid sjukhuset, sin mormors mark. Också denna mark är del av den illegala bosättningen sedan ockupationen inleddes 1967. Enligt internationell rätt har en ockupationsmakt inte rätt att bygga bostäder eller andra permanenta byggnader på ockuperad mark.
Muna är privilegierad. Hon har Jerusalem-id och kan därför röra sig friare trots att hon är palestinier. Hon kan utan specialtillstånd från de israeliska myndigheterna ta sig från Jerusalem, där hon bor, in till Betlehem. Det är där hon brukar fira jul. De senaste åren har det dock varit alltför svårt att ta sig in till Betlehem för julgudstjänsten på julaftonen. Den israeliska staten har markant försvårat framkomligheten genom separationsmurens existens.
Yrkesvalet
Denna jul har varit annorlunda än alla andra jular för Muna: Det är första julen utan hennes mor. Det var modern som var familjens styrka. Det var alltid hon som vågade gå i svaromål gentemot de israeliska soldaterna. Hon dog i våras. Hennes mamma brukade också vara familjens jultomte. Denna jul har det inte blivit några julklappar eller något julpynt i Munas hem. Sorg och saknad råder. Hon har två bröder som bor i USA. De har kommit hem med sina familjer. Hon berättar om en jul när de skulle in till Betlehem allihop. Vid den militära vägspärren blev det stopp. Tre-fyra timmar väntade de. Plötsligt började palestinska pojkar springa i panik i riktning mot deras bil. Efter dem kom spända israeliska gränspoliser löpande med dragna maskingevär precis framför Muna och hennes familj. Muna blir rädd å sina föräldrars vägnar. Hon vet att hon inget kan göra för att skydda dem i denna situation.
En israelisk soldat kräver att Muna, som kör, ska lämna fordonet. Frågor ställs till henne. Muna ber att få tala med soldatens överordnade. Till slut kommer denna person. Hon ges rätt att fortsätta färden. En av hennes passagerare, hennes svägerska som är amerikansk advokat, säger till soldaten att denne inte kan behandla dem såhär. Hon har ett amerikanskt pass. Soldaten replikerar: Jag trampar på ditt amerikanska pass. På plats ringer advokaten sin amerikanska senator. Men inget har skett som förbättrat situationen för palestinierna. Muna beskriver soldatens beteende: Han behövde psykiatrisk vård.
När den första folkresningen, intifadan, inleddes var Muna 11 år. Då, julen 1989, insåg hon att livet var mer än julklappar. Fram tills dess hade hennes medvetenhet bestått i att vara tacksam för maten på bordet för hon visste att inte alla palestinier hade tillräckligt med föda. På TV såg hon nu palestinier i hennes nära omgivning som blev trakasserade och torterade av israeliska soldater. Elvaåringen började ställa frågan: Vad händer? En kväll ser hon hur israeliska soldater står på en palestinsk pojkes arm. Hon rusar in till sitt rum och gråter. När hon är 13-14 år bestämmer hon sig för att bli läkare. Hon säger att hennes yrkesval är direkt kopplat till ockupationens våld mot palestinierna.
Julen
Muna blir 33 i år och bor med sin 72-årige far som är för gammal för att orka följa med in genom vägspärren till julgudstjänst i Betlehem. Denna jul tog hon sig ändå dit och gladdes över att så många samlades där – ockupationens vägspärrar till trots. Det var underbart att fira fritt - utan att se maskingevär burna av israeliska soldater inne i Betlehem. Likt varje julgudstjänst världen över berättades det i Betlehem från julevangeliet om den folkräkning som ockupationsmakten gjorde i Palestina för 2 000 år sedan för att få ökade skatteintäkter.
Muna bugade sig för att komma in genom den låga ingången till kyrkan, gick genom kyrkorummet, förbi altaret och nedför trappan längst fram till höger i kyrkan, ned till kryptan där en stjärna i golvet markerar den plats där barnet skulle ha fötts. Där bad hon - likt miljontals människor gjort före henne. I kryptan bad jag för fred. Vi behöver det. En fred som ger oss palestinier värdigheten kvar som folk - som ger oss våra mänskliga rättigheter. Jag bad för att min familj skulle få vara trygg och må bra och för varje person jag mötte där – palestinier och pilgrimer - i Betlehem. Att var och en skulle få ta emot det de bad om. En sådan respektfull bön gör Jesusbarnet stolt över sin Muna.
Tårgasen
Hon fortsätter: Men som vanligt så skulle firandet och glädjen förstöras av ockupationen på något vis. På nyårsdagen dödades en 36-årig kvinna efter en fredlig demonstration mot separationsmuren. Hon utsattes för en ”förstärkt” form av tårgas från det israeliska försvaret. Detta tänker jag fortfarande på varje dag. Så det var en bittersöt jul. Julens sötma passerar men ockupationens bittra smak kvarstår.
Den judisk-israeliske fredsarbetaren David Nir, som är doktor i fysik, har själv tidigare blivit lungskadad av den förstärkta gasen vid en demonstration. Symtomen bestod i omöjlighet att djupandas, nedsatt energi och konstant trötthet. Efter den händelsen har även små doser av tårgas dessutom gett David omedelbar inflammation och irritation i huden på huvud och händer. De två läkare han konsulterade kunde inget göra. David uttalar sig här om denna nya vidgade påverkan, och att kvinnans död var betingad av tårgasen, utifrån sin egen erfarenhet: För mellan 18 och 24 månader sedan lades en ny kemikalie, eller en högre dos av någon av de tidigare tårgaskomponenterna, till den ”normala” gasen och många demonstranter kände dess kraftfulla effekt. Det finns ingen tvekan om att dess effekt ökar med tiden och den är medicinskt känd för att göra just detta.
Se Bil'in a village of Palestina och Time-Israeli Leftists Show Alliance in Wake of Palestinian's Death
För vidare information: Muna bär alltid ett kors om halsen för att markera sin identitet som kristen. På en fest nyligen hemma hos en internationell läkarkollega kommenterade en judisk läkare hennes halsband. Muna förklarade att hon är palestinier. Den judiska läkaren replikerade: Palestiner räknas inte!
Susanne Grimheden, januari 2011.
Publicerad efter tillstånd av Susanne Grimheden, Hon har tidigare varit SKR:s följeslagare mars - juni 2003
Skribenten träffade läkaren på en teologisk konferens i Betlehem i december 2010. Konferensen arrangerades av Kyrkornas världsråd och hölls i samband med 1-årsfirandet av Kairospalestine-dokumentet Muna var en av talarna vid detta firande.
SKR-följeslagarprogrammet
Tidigare Gästkrönikor av Susanne Grimheden
Gästkrönika-Del 1
Gästkrönika-Del 2
Läs även andra bloggares åsikter om israel palestina kristendomen mänskliga rättigheter
Hon har precis undersökt ögonen på en treårig patient. Grabben får, som alla andra barn på avdelningen, därefter välja en liten leksak. Han väljer ett plastgevär. Han greppar geväret och säger så två ord. Han säger dem tydligt och klart: "hrog aravim" -”Skjuta palestinier!”
Ögonläkaren Muna (uttalas som vårt Mona) Mushahwar tittar på pojken, tittar på föräldrarna som inte reagerar och avslutar besöket. Vad mer kan hon göra? Hon jobbar på ett israeliskt sjukhus. Hennes patienter är israeliska judar. Eftersom hon själv är palestinier klassificeras hon som utlänning och får därför ingen lön för sitt jobb – utöver ett litet jourtillägg när hon har jour. Sjukhuset ligger, enligt internationell rätt, på palestinsk mark i ett område som idag utgör en illegal israelisk bosättning. Platsen är Jerusalem. Varje gång Muna åker till jobbet passerar hon, strax bredvid sjukhuset, sin mormors mark. Också denna mark är del av den illegala bosättningen sedan ockupationen inleddes 1967. Enligt internationell rätt har en ockupationsmakt inte rätt att bygga bostäder eller andra permanenta byggnader på ockuperad mark.
Muna är privilegierad. Hon har Jerusalem-id och kan därför röra sig friare trots att hon är palestinier. Hon kan utan specialtillstånd från de israeliska myndigheterna ta sig från Jerusalem, där hon bor, in till Betlehem. Det är där hon brukar fira jul. De senaste åren har det dock varit alltför svårt att ta sig in till Betlehem för julgudstjänsten på julaftonen. Den israeliska staten har markant försvårat framkomligheten genom separationsmurens existens.
Yrkesvalet
Denna jul har varit annorlunda än alla andra jular för Muna: Det är första julen utan hennes mor. Det var modern som var familjens styrka. Det var alltid hon som vågade gå i svaromål gentemot de israeliska soldaterna. Hon dog i våras. Hennes mamma brukade också vara familjens jultomte. Denna jul har det inte blivit några julklappar eller något julpynt i Munas hem. Sorg och saknad råder. Hon har två bröder som bor i USA. De har kommit hem med sina familjer. Hon berättar om en jul när de skulle in till Betlehem allihop. Vid den militära vägspärren blev det stopp. Tre-fyra timmar väntade de. Plötsligt började palestinska pojkar springa i panik i riktning mot deras bil. Efter dem kom spända israeliska gränspoliser löpande med dragna maskingevär precis framför Muna och hennes familj. Muna blir rädd å sina föräldrars vägnar. Hon vet att hon inget kan göra för att skydda dem i denna situation.
En israelisk soldat kräver att Muna, som kör, ska lämna fordonet. Frågor ställs till henne. Muna ber att få tala med soldatens överordnade. Till slut kommer denna person. Hon ges rätt att fortsätta färden. En av hennes passagerare, hennes svägerska som är amerikansk advokat, säger till soldaten att denne inte kan behandla dem såhär. Hon har ett amerikanskt pass. Soldaten replikerar: Jag trampar på ditt amerikanska pass. På plats ringer advokaten sin amerikanska senator. Men inget har skett som förbättrat situationen för palestinierna. Muna beskriver soldatens beteende: Han behövde psykiatrisk vård.
När den första folkresningen, intifadan, inleddes var Muna 11 år. Då, julen 1989, insåg hon att livet var mer än julklappar. Fram tills dess hade hennes medvetenhet bestått i att vara tacksam för maten på bordet för hon visste att inte alla palestinier hade tillräckligt med föda. På TV såg hon nu palestinier i hennes nära omgivning som blev trakasserade och torterade av israeliska soldater. Elvaåringen började ställa frågan: Vad händer? En kväll ser hon hur israeliska soldater står på en palestinsk pojkes arm. Hon rusar in till sitt rum och gråter. När hon är 13-14 år bestämmer hon sig för att bli läkare. Hon säger att hennes yrkesval är direkt kopplat till ockupationens våld mot palestinierna.
Julen
Muna blir 33 i år och bor med sin 72-årige far som är för gammal för att orka följa med in genom vägspärren till julgudstjänst i Betlehem. Denna jul tog hon sig ändå dit och gladdes över att så många samlades där – ockupationens vägspärrar till trots. Det var underbart att fira fritt - utan att se maskingevär burna av israeliska soldater inne i Betlehem. Likt varje julgudstjänst världen över berättades det i Betlehem från julevangeliet om den folkräkning som ockupationsmakten gjorde i Palestina för 2 000 år sedan för att få ökade skatteintäkter.
Muna bugade sig för att komma in genom den låga ingången till kyrkan, gick genom kyrkorummet, förbi altaret och nedför trappan längst fram till höger i kyrkan, ned till kryptan där en stjärna i golvet markerar den plats där barnet skulle ha fötts. Där bad hon - likt miljontals människor gjort före henne. I kryptan bad jag för fred. Vi behöver det. En fred som ger oss palestinier värdigheten kvar som folk - som ger oss våra mänskliga rättigheter. Jag bad för att min familj skulle få vara trygg och må bra och för varje person jag mötte där – palestinier och pilgrimer - i Betlehem. Att var och en skulle få ta emot det de bad om. En sådan respektfull bön gör Jesusbarnet stolt över sin Muna.
Tårgasen
Hon fortsätter: Men som vanligt så skulle firandet och glädjen förstöras av ockupationen på något vis. På nyårsdagen dödades en 36-årig kvinna efter en fredlig demonstration mot separationsmuren. Hon utsattes för en ”förstärkt” form av tårgas från det israeliska försvaret. Detta tänker jag fortfarande på varje dag. Så det var en bittersöt jul. Julens sötma passerar men ockupationens bittra smak kvarstår.
Den judisk-israeliske fredsarbetaren David Nir, som är doktor i fysik, har själv tidigare blivit lungskadad av den förstärkta gasen vid en demonstration. Symtomen bestod i omöjlighet att djupandas, nedsatt energi och konstant trötthet. Efter den händelsen har även små doser av tårgas dessutom gett David omedelbar inflammation och irritation i huden på huvud och händer. De två läkare han konsulterade kunde inget göra. David uttalar sig här om denna nya vidgade påverkan, och att kvinnans död var betingad av tårgasen, utifrån sin egen erfarenhet: För mellan 18 och 24 månader sedan lades en ny kemikalie, eller en högre dos av någon av de tidigare tårgaskomponenterna, till den ”normala” gasen och många demonstranter kände dess kraftfulla effekt. Det finns ingen tvekan om att dess effekt ökar med tiden och den är medicinskt känd för att göra just detta.
Se Bil'in a village of Palestina och Time-Israeli Leftists Show Alliance in Wake of Palestinian's Death
För vidare information: Muna bär alltid ett kors om halsen för att markera sin identitet som kristen. På en fest nyligen hemma hos en internationell läkarkollega kommenterade en judisk läkare hennes halsband. Muna förklarade att hon är palestinier. Den judiska läkaren replikerade: Palestiner räknas inte!
Susanne Grimheden, januari 2011.
Publicerad efter tillstånd av Susanne Grimheden, Hon har tidigare varit SKR:s följeslagare mars - juni 2003
Skribenten träffade läkaren på en teologisk konferens i Betlehem i december 2010. Konferensen arrangerades av Kyrkornas världsråd och hölls i samband med 1-årsfirandet av Kairospalestine-dokumentet Muna var en av talarna vid detta firande.
SKR-följeslagarprogrammet
Tidigare Gästkrönikor av Susanne Grimheden
Gästkrönika-Del 1
Gästkrönika-Del 2
Läs även andra bloggares åsikter om israel palestina kristendomen mänskliga rättigheter